Politiker – våga ta i bostadsfrågan!
Rör inte! Tagen på bar gärning igen. Porslinsdockorna på skåpet utövade en väldig lockelse på mig när jag var liten. Jag minns hur de kändes. Jag minns precis hur det såg ut i lägenheten, vilka ljud som förekom, hur det luktade på vinden och vilka människor som bodde under och bredvid oss.
Det dracks och bråkades i vissa lägenheter och i andra verkade det gå lugnt och fridfullt till. Men framtiden tvivlade vi inte på. Vi bodde i nybyggda trevåningslimpor och vi var övertygade om att det nu skulle bli allt bättre med allting.
Detta kan låta som sentimentalt dravel av värsta slag. Men det är det inte. Alla, oavsett hur gamla eller unga vi är, kommer vi ihåg hur det var när vi växte upp, vilken känsla i kroppen vi hade, vart vi flyttade sedan och hur det påverkade oss.
Det handlar inte bara om hur vi själva bott, det handlar också om det samhälle vi växte upp i och det som vi bor i nu. Se på litteraturen. Den är sprängfylld med böcker om hur vi formas av de villkor och förutsättningar vi har i livet. Hur vi bor är givetvis inte det enda som avgör i vilken riktning våra liv går, men det är en otroligt viktig del. För vi bor inte i en låda någonstans på tredje våningen eller i en villa på landet. Vi bor i ett sammanhang. Bostaden är större än väggarna i lägenheten eller huset.
Det är exempelvis när tillgången på arbete, skolor, dagis, sjukvård, affärer och kollektivtrafik skiljer sig åt mellan olika bostadsområden eller delar av staden som det kommer att märkas under vilka förutsättningar vi bott och bor.
Att växa upp med en känsla av att inte riktigt duga sätter sig i själen. Susanna Alakoski beskriver det på ett bra sätt i sin bok ”Svinalängorna”. Familjen flyttar in i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad. För föräldrarna – med rötter i fattiga delar av Finland – är det höjden av lyx att ha ”inomhustoalett”, spis med mer än en platta, rinnande varmt och kallt vatten.
Men kommunen har placerat ut alla ”avsigkomna” i dessa lägenheter: arbetslösa, socialfall, låginkomsttagare, invandrare, obemedlade, ensamstående och området döps snart av kommunen om till ”Svinalängorna”.
Zlatans bok om hans uppväxt i Rosengård är en berättelse av samma slag. Barn och ungdomar som aldrig läst en bok har kastat sig över ”Jag är Zlatan”. Han har kommit vidare och tagit sig från Rosengård där förutsättningarna att lyckas är så oerhört mycket mindre än för dem som bor i områden av Sverige där allting runt omkring själva huset både finns och fungerar.
Alla de som bor i avfolkningsbygder vet också in på bara skinnet vad det betyder när grannen är en tom lägenhet och affärerna slår igen. Det påverkar hela tillvaron.
Men bostadsfrågan blir ingen valfråga säger luttrade parti-strateger till mig. Inget parti vill ”ta” i den frågan, säger de.
Politiker som inte vill ta i människors livsvillkor, vad ska man säga om det?
Bostadsfrågan är inte en fråga. Den inrymmer allt ifrån att över huvud taget ha en bostad, kunna betala för den, kunna flytta till jobb, flytta ihop eller isär till att ha bra dagis och skolor i närheten. Det borde väl intressera en och annan politiker?
