HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Attityderna har hårdnat – men husockupanterna ångrar inget

Göteborg Ann Ighe och Leo Palmestål ockuperade hus för att protestera mot bostadsbrist och dyra nybyggen. De möttes av helt olika inställning från samhället. Men trots tuffare tag tror de att vi snart får se fler liknande aktioner.
Foto: Nora Lorek/Marie-Louise Waldestam/Gustaf Görfelt
Ann Ighe (t v) deltog i husockupationer i Majorna och Haga på 1980 talet. På 2000-talet gjorde Leo Palmestål (t h ) samma sak i Gamlestaden i östra Göteborg.

– Vi träffades i Gamlestaden tidigt på morgonen. De som hade planerat hade bara sagt att det skulle hända något, men inte var. Sedan gick vi tillsammans några kvarter tills vi kom till det gamla församlingshemmet. Några hade varit där och förberett, så det var lätt att ta sig in, säger Leo Palmestål.

Det är den 7 november 2008 i Göteborg. Det före detta församlingshemmet på Holländareplatsen ägs av kommunala bostadsbolaget Poseidon.

Läs också40 poliser stormade huset som Ulrika och Einar ockuperade

– Vi hade med oss liggunderlag och sovsäckar, och lånade också med oss lite möbler från kulturföreningen Underjorden, där flera av oss var aktiva. Vi fick igång el och vatten i huset, så vi kunde laga mat och ställa in några element. Men jag minns att man fick vara ganska rejält påpälsad för att hålla värmen. På nätterna sov vi många i samma rum. Det var också noga med säkerheten, eftersom nazister hade attackerat vid en tidigare ockupation, säger Leo Palmestål.

Församlingshemmet november 2008.

Banderoller och skyltar förkunnar att huset nu är ockuperat. Syftet är att protestera mot bostadsbristen och försöka skapa en social mötesplats.

– Vi ordnade utställningar, folkkök och hade filmvisningar. Vi hade också öppet hus och bjöd in grannarna. Alla som kom var positiva till det vi gjorde.

Läs ocksåBlev utelåsta av sin hyresgäst – nu får Petrus familj komma hem

Sedan 1990-talet råder en typ av nolltolerans mot husockupationer i Sverige. Tiden då hus kunde förbli ockuperade i månader och år är sedan länge förbi.

Trots detta pågår Gamlestadsockupationen i nästan två veckor innan polisen slutligen går in i huset. Några av ockupanterna klättrar upp på taket, ytterligare några andra låser in sig i ett gammalt skyddsrum i källaren. Polisen måste borra sig in genom väggen, men allt går lugnt till och inget våld förekommer.

Leo Palmestål är på jobbet när stormningen äger rum och får beskedet via SMS.

Läs ocksåHon berättar Uppsalas okända historia av husockupationer

– Jag personligen hade kanske inte jättehöga förväntningar om att vi skulle få vara kvar, men jag hoppades ändå att det skulle bli början på en process, säger han.

Bara ett par dagar senare rivs huset.

Församlingshemmet följs av flera kortvariga ockupationer runtom i Göteborg. I lokalradion intervjuas Ann Ighe. Hon är inbjuden eftersom hon varit med och ockuperat hus i Majorna och Haga under flera år på 1980-talet.

– På den tiden lyckades vi faktiskt få lokala politiker att ställa upp på en bostadspolitisk debatt. De mötte det som hände som ett politiskt problem. Men 2008–2009 var attityden mera ”vi förhandlar inte med terrorister”. Politikerna vägrade samtal så länge ockupation pågick. Jag förstår att de inte kan säga ”okej, kör!”, men det är en väldigt tråkig mentalitet att inte vilja prata alls, säger Ann Ighe.

”Jag blev vuxen i det här huset” säger Ann Ighe. Precis som Leo Palmestål berättar hon att erfarenheten som husockupant haft stor betydelse i hennes liv. Idag forskar hon i ekonomisk historia ett stenkast från de Hagakvarter hon var med och ockuperade.

I 1980-talets Haga pågick rivningar och ombildningar till bostadsrätter. I flera av husen där Ann Ighe bodde, bjöds ockupanterna in av hyresgäster som bodde granne med tomma lägenheter. I Gamlestaden 2008 väntade inte så många rivningar, men däremot jättelika nybyggnadsprojekt som fortfarande 2020 bara har kommit halvvägs.

I boken ”Ockuperat! – Svenska husockupationer 1968–2018” kallar Ann Ighe husockupanter för ”gentrifieringens förtrupper”.

– Ockupanter dyker upp där det står tomt, där det finns en glipa. Ofta är det områden där ekonomiska intressen väntar på att det ska bli ännu tommare. Det handlar om hus och mark som blivit för värdefulla för att människor ska få fortsätta bo i dem, säger Ann Ighe.

I 1980-talets Haga skedde en rad ockupationer. Ockupationen av kvarteret Sabeln 1987-1988 är en av de längsta som ägt rum i Sverige och varade i nästan två år. Bilden är tagen i slutskedet, när det stod klart att en polisaktion var att vänta inom kort. Ockupanter och sympatisörer manifesterade vid Övre Husargatan och blockerade tidvis trafiken.

Men att församlingshemmet i Gamlestaden först står tomt och sedan rivs beror på andra saker. Det säger Göran Olauson. Idag är han pensionär, men 2008 var han chef för Poseidons Kortedaladistrikt.

Poseidon hade köpt huset med avsikt att bygga om det till bostäder.

Göran Olauson.

– Men det visade sig efter ett tag att det var så konstiga mått på det, så det blev väldigt svårt att få ihop det till vettiga lägenheter. Det skulle bli så kostsamt att det var mer effektivt att riva det och bygga ett nytt bostadshus, säger Göran Olauson.

Poseidon får ett rivningslov precis i samma veva som ockupationen inleds. Göran Olauson är där och pratar med ockupanterna dag två, men efter det gör han en polisanmälan och dialogen sköts sedan av polisen.

– Många fastighetsägare hade kanske stängt av vattnet och elen i det läget, men vi gjorde inte det. Vi var lite rädda att de skulle börja tända levande ljus och liknande, det var en fråga om brandsäkerhet, säger Göran Olauson

Ockupanternas krav är orealistiska på flera vis, menar han.

– De ville bosätta sig i huset och det var aldrig aktuellt. Dels hade det krävt en detaljplaneändring, dels en ombyggnad. Det var inte byggt som ett bostadshus, säger han.

Visserligen har Poseidon tittat på möjligheten att hyra ut till någon typ av verksamhet, men allaktivitetshus är inte på tapeten.

– Jag tror inte ens de själva trodde att de skulle få vara kvar. Det är inget som kommer att lyckas, det kommer aldrig att accepteras av någon fastighetsägare att man gör så, säger Göran Olauson.

Samtidigt är han inte oförstående till varför husockupationer äger rum.

– Jag förstår att man gör det för att få uppmärksamhet och lyfta ett problem. Som en aktion funkar det väl, man får ögonen på sig, säger Göran Olauson.

Han anser också att bostadsbristen verkligen är ett stort samhällsproblem.

– Det är oerhört svårt för en ung person att hitta en lägenhet till en rimlig kostnad idag. När jag var ung fanns Haga och andra områden i Göteborg. Det var visserligen dålig standard, men det var billigt och lätt att hitta en bostad. Sådant finns inte nu.

Vissa skulle invända att ockupation är en form av protest som inte bara ofta är olaglig, utan dessutom kostar pengar. Dels för fastighetsägare, dels för skattebetalare i form av till exempel polisinsatser.

Idag arbetar Leo Palmestål som personlig assistent och dokumentärfilmare. Där det ockuperade församlingshemmet låg står ett bostadshus.

Leo Palmestål tycker det är feltänkt.

– Samhället kan också välja att inte gå in med polisen. Vi utgjorde inget hot, vi ville använda huset och sköta om det. Lagstiftningen borde utgå från människors behov, inte ekonomiska intressen.

Ann Ighe säger att invändningar mot ockupation nog kan ha sin giltighet.

– Men ockupationer ifrågasätter också makt och ägande, och ställer frågan vad ett hus är: en vara eller en bostad? Vi pekade på vad som höll på att hända i innerstaden och talade om bostadssegregation redan på 1980-talet. Jag tror att det här är något som kan komma närmare hyresgäster och hyresgäströrelsen igen, i och med det som händer nu med renovräkningar och bostadsbrist, säger Ann Ighe.

Tomten i Gamlestaden, där församlingshemmet stod, ligger tom i flera år innan Poseidon bygger ett hyreshus på platsen. I det huset bor jag, som skriver den här artikeln, och när jag intervjuar Leo Palmestål sitter vi på min balkong.

– Det känns lite märkligt att vara här igen, men det är positivt att det blivit ett bostadshus, mycket bättre än om det blivit affärer. Det känns inte bittert på något vis. Jag tycker bara det är synd att inte församlingshemmet kunde vara kvar och vara en öppen mötesplats tills det här började byggas. Det var synd att vi inte fick någon dialog.

Fakta: En olaglig aktionsform

• Husockupation kan innebära egenmäktigt förfarande och/eller olaga intrång. Det är brott som kan ge ett respektive två års fängelse. Ockupanter som dömts i Sverige har dock oftast fått böter. Ofta har ingen straffats alls.

• Myndigheternas och fastighetsägarnas syn på ockupationer hårdnade på 1990-talet. Snabba polistillslag är nu standard.

• Mer symboliska ockupationer kan pågå längre. Solleftå sjukhus entré har till exempel varit ockuperad sedan 2017.

• I andra europeiska länder finns helt annan lagstiftning och syn på fenomenet. Bland annat beroende på historiska förhållanden med många ägarlösa hus efter andra världskriget. På kontinenten finns gott om exempel på hus som varit ockuperade i årtionden.

Fakta: Bok kartlägger 50 år

I vintras kom boken ”Ockuperat! – svenska husockupationer 1968-2018”. Där går redaktörerna Dominika V. Polanska och Mathias Wåg igenom fenomenets historia i Sverige.

Boken är en blandning av nya och gamla texter skrivna av ockupanter och forskare. Bland andra medverkar Ann Ighe med ett kapitel.

Läs också En husockupant 10 år senare - så gick det för Trulsa Karta: Det hände med de ockuperade husen

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.