Hyresgästerna som samhället sviker

Emelie var för ung, Fredrik var för fattig, Micke hade för trasslig bakgrund.
En gång i tiden var det självklart att även folk som de skulle kunna få drägliga bostäder.
Det var ju själva idén när Sveriges bostadssociala politik sjösattes på 40-talet: alla har rätt till bra boende.
Med hjälp av skattepengar och statliga subventioner byggde kommunala bolag massor av moderna lägenheter, där även de som var för fattiga, för unga eller för trassliga fick bo.
Så är det inte längre.

 

Fredriks dotter Disa, 7 år, visar upp ett blodigt grin. När hon bet i en polkagris kände hon att hörntanden satt lite löst, så hon drog ut den, bara sådär.
Disa är ingen sjåpig tjej.
Men hon tycker det är otäckt i huset ibland.
– En gång kom en som hade druckit för mycket öl. Det var jätteläskigt! Han lät så konstig när han pratade.
Hon minns också hur svårt det var att sova i vintras, när det var iskallt i lägenheten och lamporna knappt orkade lysa. Men råttorna i källaren har Disa inget emot – hon bönar och ber att få ta hem en och ha som husdjur.

Fredrik Eriksson, 25, är snaggad och tatuerad. Ett hårt yttre, men han ser mjukt på Disa, både road och bekym-rad.
Han vill inte att dottern ska behöva bo i ett hus där bråk, misshandel och skadegörelse är vardagsmat, fönsterrutor är trasiga, det regnar in, källaren är full av bråte och det stinker från den bruna sörjan runt ett läckande avloppsrör.
Han kallar det Frövis dumpningsplats, där de som inte får hyra hos vanliga värdar hamnar.

Fredrik var själv bara 16 när han flyttade hemifrån och 18 när Disa kom till världen. Han medger att han inte riktigt klarade att bli vuxen så tidigt. Det var struligt, han gick arbetslös, levde på socialbidrag, drog på sig skul-der. Han kom i bråk med grannar, flyttade runt. Hela tiden i Frövi, en bruksort norr om Örebro.
– Jag var ett känt socialfall i den här lilla hålan. När jag sökte lägenhet hos det kommunala bolaget vart jag ratad med en gång.
I stället hamnade han på Lövstagatan.

Livet vände när Fredrik fick jobb som städare på pappersbruket för tre år sedan. Nu har han betalat av sina skulder och lever ett ordnat liv tillsammans med sin nya sambo och Disa på halvtid.
De har skaffat hund och Fredrik skulle gärna vilja ha fler barn. Bara inte på Lövstagatan. Men numera är det bostadsbrist i Frövi och det har inte gått att komma därifrån.
– Det här är ingen miljö för barn. Inte för någon förresten – missbrukare och socialfall har också ett människovärde.

 

Fredrik är inte ensam om sin historia.
Tre av fyra socialchefer säger att det har blivit svårare för deras klienter och andra med svag ekonomi att få egen bostad under 2000-talet.
Det visar en enkätundersökning som Hem & Hyra har gjort bland alla socialchefer i landet.
Det drabbar personer med psykiska sjukdomar och missbruksproblem.
Men socialchefernas allra vanligaste svar är att det har blivit svårare för dem som har betalningsanmärkningar eller skulder.
Att få socialbidrag, inte ha fast anställning, ha låg lön eller sakna goda referenser från tidigare hyresvärd kan också vara nog för att bli utestängd från den normala hyresmarknaden.

Lotta Persson är socialchef i Botkyrka utanför Stockholm. Hon är också ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer. Hon bekräftar att bostadsfrågan har blivit ett allt vanligare samtalsämne bland kollegerna.
– Socialförvaltningen har blivit en ny bostadsförmedling och personer som egentligen inte alls har hört till våra klientgrupper förut kommer och behöver hjälp.
I Hem & Hyras undersökning säger 86 procent av socialcheferna att den hårdare bostadsmarknaden beror på att de kommunala bostadsbolagen ställer tuffare krav på nya hyresgäster.
De sviker den stolta ambitionen från 40-talet om att alla ska kunna få bra bostäder.
 
När de stora bostadsbolagen skärper kraven frodas i stället en annan bostadsmarknad. En som inte ställer några krav alls.
Vissa fastighetsägare lockar medvetet till sig dem som är körda på hyresmarknaden. De sätter upp lappar på fängelser, samarbetar med socialförvaltningar eller annonserar på internet. Och de får hyresgäster som måste ta vad de kan få.

Var tredje socialchef svarar i enkäten att de känner till hyresvärdar som konsekvent hyr ut till personer som annars har svårt att få en egen bostad – och som missköter sina hus gravt.
Detta är inte något storstadsproblem, de finns i hela landet: i stora och små städer, på gamla bruksorter – och ibland långt ute på landet.

Vi kör ut på Ekerö i Mälaren. Förbi slott, gods och gårdar, små söta samhällen och vidsträckta hästhagar och tar en gul vägverksfärja till Adelsö.
Denna Mälarö lockar turister med lämningar från vikingatiden och vacker natur. Vandrarhemmet Adelsö-
gården ligger idylliskt i en välskött trädgård ned mot vattnet.
Trots det bor här inga turister. Här bor i stället gubbar med alkoholdarriga ben, skygga asylsökande män, före detta knarkare, en och annan ensamstående mamma med barn och andra människor som har behövt hjälp av socialen.

Mögellukten slår starkt emot oss redan utanför det första huset. Där inne är det kvavt och lortigt. Sängar och andra möbler är enklast möjliga. I det gemensamma köket är kylen, frysen och tv:n gamla och slitna.
Flera av Stockholms stadsdelar och kringkommuner skickar hit klienter som inte kan hitta bostad någon annan-stans.
Det ska vara en tillfällig nödlösning, men många har bott här i månader eller år. Som Micke Andersson, 44.

 

Haschet var gömt bakom en spegel i familjens lägenhet på Östermalm. När pappan kom på det körde han ut sonen för gott.
Då var Micke Andersson 17 år. Han gick snart över till heroin och flyttade många år runt bland kompisar, bodde på gatan, i mormors stuga på landet och på tillfälliga hotellhem.
Han lyckades sluta med drogerna för sju år sedan, men att få egen bostad har varit svårare. Med skulder i baga-get och socialbidrag som inkomst har det blivit nej på nej, från små privata liksom stora kommunala värdar.

Sommaren 2010 skickade socialtjänsten i Solna honom till Adelsögården. Ett år senare sitter han fortfarande där, stor och grov och sliten av ett hårt liv, i det flottiga köket som ska delas av sex personer.
Micke berättar att han först tyckte det verkade okej. Men när han såg att det var ruttet och mögligt i det lilla duschrummet och hur värden reagerade på deras klagomål gick han med i Hyresgästföreningen.
– Då började förföljelsen. Hon gick in på våra rum när vi inte var hemma, skällde och gormade och anklagade oss för allt möjligt. En gång i vintras tog hon bort dörren till mitt rum och ytterdörren, för att frysa ut mig. Men det var i alla fall varmare än när jag bodde på gatan, säger han med ett snett leende.

Micke är trots allt glad över att ha tak över huvudet. Även om det är trångt, smutsigt, ligger två timmars bussfärd från praktikjobbet i Solna och innebär ständiga konflikter.
Han är livrädd för att hamna på gatan eller härbärgen igen. Då skulle han åka dit på drogerna direkt, säger han.
– Fast det kanske jag borde göra, för då skulle jag kunna få en träningslägenhet. Nu kan jag inte få det eftersom jag inte har ett pågående missbruk.
Det där sista säger han med sitt sneda leende igen. Han känner sig färdig med det livet. Drömmen nu är att jobba på, bli skuldfri och kunna få en egen etta närmare Stockholm. Ett eget kontrakt, det första i hans 44-åriga liv.
– Tänk att få sätta nyckeln i låset till min egen dörr. Det är den drömbilden som gör att jag inte blir tokig.

 

”Jag kan kasta ut vem jag vill – eftersom det är mitt hus!”, skriker Adelsögårdens ägare Csilla Patachich i en ljudfil som en av Mickes grannar har spelat in.
Liknande hot hör vi att liknande värdar i andra delar av landet använder.
Ingen ska komma och klaga på bostaden eller hyran eller över huvud taget säga emot hyresvärden. Då kan låset vara utbytt nästa gång de kommer hem.
Ett verksamt hot för den som inte har någon annanstans att ta vägen.

Csilla Patachich ser saken från ett annat håll. Hon tycker att hon gör en god gärning som ger utstötta personer bra bostäder. Allt var frid och fröjd, säger hon, tills Micke kom. Nu känner hon sig hotad av honom och av Hyresgästföreningen, som under våren inledde en process för att få husen tvångsförvaltade.
Därför tänker Csilla Patachich sluta med verksamheten på Adelsögården.
– Jag har sagt upp alla som bor här. Sedan får vi se vart de ska ta vägen. Får de bo hos Hyresgästföreningen, kanske? Eller hemma hos dig?

 

Adelsögården har bara varit en nödlösning i ytterst få fall, enligt socialförvaltningen i Solna stad. Men Micke tycker att de aldrig borde ha skickat folk dit utan att kolla förhållandena.
Han tror att socialen visst kan få fram fler vettiga bostäder genom det kommunala bostadsbolaget.
– Men de tycker väl det är skönt att skicka ut oss långt på landet.

 

När samhället sviker blir det inte billigare. Det går åt mycket arbetstid när socialförvaltningen ska försöka agera bostadsförmedling. Många av de oseriösa värdarna tar också ut saftiga överhyror i vetskap om att socialen betalar.
Det är ett dilemma, medger flera socialchefer och berättar hur det kan gå till:
Någon köper en billig villa i en liten landsortskommun, annonserar på internet och lockar dit en fattig barnfamilj, som måste skriva på ett avtal om att de inte har någon uppsägningstid.
Familjen kommer till socialen och ber om hjälp med hyran. Eftersom den ligger långt över normen får de inte hela summan. Familjen hamnar snart efter med hyran och blir vräkt.
Barnfamiljen kommer till socialen igen och behöver nu akut hjälp att hitta en annan bostad. Samtidigt lockar hyresvärden en ny familj till sin villa.
Ganska snart börjar socialförvaltningen betala hela hyran – både för att minska familjernas lidande och för att inte få ännu fler fattiga barnfamiljer till kommunen.
Men det betyder också att socialen gör det möjligt för hyresvärden att fortsätta att tjäna stora pengar på utsatta familjers svårighet att få en vanlig bostad.

 

Emelie Lindholm, 24, har lärt sig att inte lita på folk.
Hon sitter på en madrass i det källarrum hon har hyrt sedan förra hösten i Malmöstadsdelen Seved. Den består egentligen bara av några kvarter, ganska centralt, men är ökänd för kriminalitet, droger och vapenhandel. Och för de många små oseriösa hyresvärdarna.
Emelie hamnade här när hennes mamma skulle flytta ut på landet med sin nya kille. Efter månader av sökande och inkvartering hos kompisar fick hon äntligen napp på en annons på internetsidan Blocket.
– Det var nymålat och verkade fräscht och fint. Jag behövde lägenhet skitmycket och att det var en källare, det fick väl gå.
En deposition på 8 000 kronor och en kallhyra på 4 005 kronor i månaden lät mycket för den lilla ettan, men Emelie hade jobb och skulle klara det.

 

Bara några dagar efter inflyttningen märkte hon att väggarna blev bubbliga och började skifta färg. Sedan har brunsvarta och gröna mögelfläckar spridit sig.
– De hade bara målat över möglet som fanns där sedan förut.
Det är ändå bara ett av problemen. Varmvattnet fungerar bara ibland. Det finns kackerlackor bakom badrums-spegeln, möss i köksskåpen och spindlar överallt. I vintras strömmade minusgraderna rakt in genom en ventil i väggen.
Emelie minns hur hon satt på sängen med jacka och täcke över sig och försökte titta på en film. Men hon skakade så mycket att det inte gick.

Hyresvärden som bor i Spanien gick aldrig att nå. Hans anställda lovade att åtgärda det ena och det andra, men inget blev bättre.
Försöken att hitta en annan lägenhet var lönlösa. Dessutom ville Emelie få tillbaka sina 8 000 kronor.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Förut trodde jag på vad folk sade. Nu har jag fått lära mig att man måste kolla upp allt själv.

 

En morgon i våras knackade det på Emelies dörr. Utanför, bland källarförråden, stod personal från stadsdelen, miljökontoret, räddningstjänsten och Hyresgästföreningen.
I en gemensam satsning går de ut och inspekterar bostäder i stället för att bara vänta på eventuella klagomål. De har hittat massor av allvarliga hälso- och säkerhetsproblem i lägenheter i Seved.
Emelies hem dömdes ut direkt. Vid en källarbrand hade hon knappast kunnat ta sig ut.
Hon fick hjälp till ett riktigt förstahandskontrakt i en helt normal lägenhet hos en privat värd i Malmö.
Men det är unikt att en kommun jobbar så aktivt. Och Emelie tycker att värden kommer för lätt undan.
– Lagen är sjukt fel! Hyresvärdar som missbrukar sin makt borde få fängelse, men tydligen har min värd inte ens gjort något olagligt.

 

Två månader senare söker vi upp Fredrik, Micke och Emelie igen för att höra om något har hänt. Det har det.

På Lövstagatan i Frövi står Fredrik just och värmer diskvatten på spisen. Varmvattnet och tvättstugan är av-stängda eftersom fastighetsägaren inte har betalat elräkningarna.
Hyresgästföreningen begär då tvångsförvaltning och fem dagar senare tar det kommunala bostadsbolaget Libo över skötseln av husen på Lövstagatan.
– Det kan omöjligt bli sämre än förut, men jag förstår inte att det skulle behöva gå så långt så att elen stängs av först. Det här har ju varit vanskött i många år, säger Fredrik.

 

Micke har åkt ut från Adelsögården. När han kom hem den 1 augusti var dörrlåset utbytt. Värden hade tömt hans rum och dumpat hans tillhörigheter hos socialförvaltningen i Solna.
– Nu bor jag tillfälligt hos en kompis, men jag har faktiskt en lägenhet på Färingsö på gång. Även om jag har rätt att komma tillbaka till Adelsögården vill jag inte dit igen. Aldrig!

 

Emelie är nöjd med sin nya lägenhet i Malmö. Hennes före detta hyresvärd Bo Hall säger till Hem & Hyra att rummen i källaren aldrig har hyrts ut som bostäder, bara som lokaler.
Men det stämmer inte när folk från stadsdelen åker dit för att kolla.
I den utdömda, mögliga källarlägenheten bor då ett ungt, sydamerikanskt par med sin ettårige pojke.