“Jag ska sticka kniven i dig“
”Jag ska sticka kniven i dig.” Orden kom från hennes livskamrat sedan nära 20 år, pappan till hennes barn. Rätt upp och ner där i köket på morgonen. Strax på väg till jobbet, lediga barn med sovmorgon i rummen intill.
Anna hade haft en mäklare hemma dagen innan. Äntligen skulle villan säljas. Men hon hade sovit uselt. Ångesten kröp i kroppen. Hon gick ut i köket, föll ihop på golvet.
Sambon hade motsatt sig mäklarbesöket. Nu kom han ut och frågade vad som hände. Till slut lyckades hon pressa ur sig: ”jag vill inte leva med dig längre”. Det var då han tappade besinningen. ”Jag ska sticka kniven i dig.”
När han försvann in i badrummet flydde hon över till grannen. Utan barnen, utan plan. Med kaos i huvudet och panik i kroppen ringde Anna 112.
– När jag till slut lämnade var det för att jag blev mer rädd för att stanna än för att gå.
Några dagar tidigare hade dotterns mellanstadieskola gjort en orosanmälan. Flickan var ju borta så mycket. Socialtjänsten hade kallat bägge föräldrar till samtal. Anna insåg omedelbart att det inte skulle funka att prata om sambon fanns i rummet.
Hon tänkte på kollegan som peppat vid fikabordet på jobbet, troligen utan att själv inse allvaret: ”var inte rädd för att ta hjälp”. För Anna var det avgörande. Hon kraftsamlade, och lyckades boka om till ett eget möte med socialtjänsten. Nu fick det vara slut.
– När det gick ut över barnen. Då brast det för mig.
Med på mötet fanns personal specialiserad på att hantera våld i nära relationer som erbjöd råd och stöd, men som samtidigt varnade: själva uppbrottet kunde bli farligt.
Nu satt hon där hos grannen med telefonen i skakiga händer. Hennes man hade hunnit köra till jobbet när polisen kom. Sedan åkte de igen, med uppmaningen om att larma på nytt om det skulle behövas. Men Anna ville inte vara hemma längre.
Hon packade snabbt ihop lite kläder till sig och barnen, tog mobilen och nycklarna. Bara det nödvändigaste. Lämnade huset i bil med barnen, körde till en plats där socialen mötte upp. På parkeringen fick hon veta att de ordnat ett skyddat boende och att de kunde skjutsa henne dit direkt.
Hem & Hyra träffar Anna på den skyddade adressen i Göteborgsområdet dit hon fick hjälp att fly. Hon berättar lågmält, eftertänksamt om den där morgonen. När hon guidar genom det första dygnet på flykt försvinner orden ibland helt och hållet. Hon har minnesluckor.
– I början var det något slags chocktillstånd. Det hände så fort. Jag förstod inte att det var misshandel. Jag hade alltid tänkt att kvinnojourer var för dem med blåtira och fläskläpp. Det var inte alls så för mig. Men de har varit fantastiska här. Jag blev trodd.
De första åren hade hon inte märkt att han begränsade hennes tillvaro, omringade henne. Det var aldrig några slag. Destruktiviteten smög sig på successivt, så sakta att gränserna för det normala långsamt försköts. En slags hjärntvätt.
Det blev allt värre. Han isolerade henne från vännerna, manipulerade och styrde. Allt hon ville göra skulle han försvåra. Ansvaret för barnen vilade på henne. När hon väl blev medveten om hans stenhårda kontroll hade det redan gått alldeles för långt. Hon satt fast.
Medan vi pratar rasslar nycklar i låset. Anna tittar mot ytterdörren, som hon var så noga med att låsa efter oss när vi kom. Det är en i personalen. Anna mjuknar i ryggen, men släpper inte vaksamheten. Numera har hon alltid koll.
Hon och hennes dotter har bott under kvinnojourens tak de senaste månaderna. De har delat en vanlig tvåa, bakom en anonym dörr i ett vanligt hyreshus. Anna vet att barnens pappa letar efter henne. Han vet ungefär var hon finns. Hon har sett honom köra runt i närheten. Han skulle aldrig göra något ute bland folk, resonerar hon rationellt med sig själv. Men hon är rädd i alla fall.
– Jag är på min vakt hela tiden. Jag söker hela tiden av, automatiskt. Jag väljer att gå där det är folk. Och jag går inte ut på kvällen när det är få människor ute.
Att i hemlighet förbereda sitt uppbrott från någon som kontrollerar en är komplicerat, och ibland riskabelt. Det är inte ovanligt att avstå bostadskön av rädsla för att bli ertappad och väcka partnerns raseri. Inte heller Anna har stått i någon kö. Det kändes lönlöst, ”det är ju tio års väntetid”. I stället har hon sparat, lagt undan arvepengar och samlat ihop till en kontantinsats.
Samtidigt hade hon grubblat halvt ihjäl sig på hur hon skulle lösa boendet om hon väl skulle orka bryta upp. Något nytt banklån till en egen lägenhet fanns inte på kartan förrän det gemensamma huset kom ut till försäljning.
När uppbrottet kom var boendefrågan inte löst. Det fick gå ändå.
Hade du kunnat ordna tak över huvudet på egen hand?
– Nej, det går inte. Jag sov inte på nätterna och var snurrig i huvudet av all stress. Jag hade inte klarat det själv.
Efter månaderna hos kvinnojouren har Anna fått en andrahandslägenhet, ett så kallat socialt kontrakt där kommunen står som förstahandshyresgäst. Här får hon bo tills hon ordnat något eget. Även om det känns oroligt att inte längre ha hjälpen på armlängds avstånd är det också skönt att få landa i något.
– Det blir ett mer normalt liv. Jag kan ta dit folk. Här är det inte meningen att man ska bo i flera månader. Det här ska vara mer akut.
Den nya bostaden är möblerad. Där finns husgeråd, täcken och kuddar. Men annat, som sängkläder och handdukar, får Anna köpa nytt. För det vill hon inte åka hem och hämta, säger hon med ett blekt leende.
– Så här i efterhand tror jag inte att han hade stuckit kniven i mig. Men jag tror att jag hade gått sönder som människa om jag hade stannat kvar. Jag hade verkligen inget annat val.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat.
LÄS MER
Hotas av våld – inlåsta av den västsvenska bostadsbristen
- 40 procent av de kvinnor som utsattes för misshandel 2017 säger att förövaren var en närstående.
- 36 procent av kvinnorna uppgav att de blivit misshandlade i en bostad.
Källa: Brottsförebyggande rådet, Brå
- Kvinnofridslinjen, nationell stödtelefon 020-50 50 50. Öppet dygnet runt. Du får vara anonym, samtalet är gratis och syns inte på telefonräkningen.
- Socialjouren i din kommun.
