HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Vägen ut ur våldet var kantad av fällor

Skåne Sofia var utsatt för fysiskt och psykiskt våld av sin make. När dottern var 7 månader fick hon hjälp av sin granne att fly till en kvinnojour. Där blev hon fast i 14 månader. Lösningen kom från högst oväntat håll.
Foto: Gry Ellebjerg
I dag är Sofia och hennes man skilda. Han är inte dömd för något brott mot henne. Sofia har ensam vårdnad om dottern. Sofia heter egentligen något annat.

– Jag hade inte kommit till Sverige på grund av krig. Jag trodde att jag hittat mitt livs kärlek som råkade bo här.

De lärde känna varandra genom hennes svåger i Iran. Sofia jobbade som läkare, hade många vänner och trivdes med livet. Han var universitetsutbildad och hade ett bra jobb i Sverige. Precis som Sofia kom han från Iran men största delen av sitt liv hade han bott i Sverige. De blev förälskade och gifte sig. Hon följde med honom till Sverige, satte sig på skolbänken och kompletterade sin utbildning. Målet var att fortsätta jobba som läkare.

Läs ocksåVåldsutsatta kvinnor fastnar i systemet

Båda ville ha barn i framtiden men de var överens om att de skulle vänta tills Sofia hade studerat klart och börjat jobba. Efter två års äktenskap blev Sofia gravid. Det var oplanerat men hon närmade sig 40 år och ville behålla barnet. Hennes man ville att hon skulle göra abort. Sofia kunde inte övertala honom och bokade en tid. När väl ingreppet skulle göras kunde hon inte fullfölja aborten. Det blev startskottet på den psykiska misshandeln.

– Han ville inte sova med mig och behandlade mig som om jag var osynlig. Han stängde av mig och slutade prata med mig. Han blev som en främmande person. Det var riktigt obehagligt. När jag var i sjätte månaden stod jag inte ut längre och åkte hem till Iran för att vara nära min familj.

När Sofia skulle flyga hem kom nästa överraskning. Hon fick inte lämna landet. I Iran har mannen rätt att belägga sin fru med utreseförbud. Utan hennes vetskap hade hennes make åkt till Iran och ansökt om reseförbud för Sofia. Hon överklagade beslutet och fick rätt att resa till Sverige. Enligt domstolens beslut hade hennes man inte laglig rätt att hindra henne från att lämna Iran eftersom han bodde i Sverige.

– Jag var chockad. Detta var min man som agerade så här. Jag försökte få kontakt med honom men han svarade inte i telefon.

När Sofia väl kom hem väntade nästa överraskning. Makens exfru hade kommit tillbaka i hans liv och deras son bodde nu hemma i lägenheten.

– När jag kom hem mötte min man mig med ilska. Han var arg att jag kommit tillbaka till Sverige. Han sa att han inte ville vara med mig. Att han inte älskade mig. I Iran är det dålig för en kvinna att skilja sig. Ännu värre är det om du är gravid och din man inte vill bo med dig. I Iran har mannen stor makt. I de flesta fallen vid skilsmässa får han barnen. Jag var så rädd att han skulle ta mitt barn ifrån mig. I efterhand kan jag se att jag borde tagit reda på mina rättigheter i Sverige. Jag visste inte att en kvinna kunde bo själv med sitt barn. Jag visste inte ens vad socialen var för något.

Sofias man fortsatte att ignorera henne. Han visade mer intresse för mobiltelefonen och andra kvinnor som han enligt Sofia hade kontakt med. En natt fick hon så svåra värkar att hon uppsökte sjukhus. Där fick hon föda barnet med akut kejsarsnitt. Efter dotterns födsel visade han inga känslor mot varken mot Sofia eller sin dotter. Tvärtom hotade han att ta dotter ifrån Sofia.

– Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag åkte till Iran hotade han med att ta barnet ifrån mig. Om jag stannade i Sverige skulle han ta barnet ifrån mig. Jag var helt slut psykiskt.

Maken kontrollerade hennes mobil och förbjöd henne även att ha kontakt med vänner och familjen i Iran. Tre månader efter dotterns födsel hittade hon skilsmässopapper på köksbordet. Varje gång han gick ut förväntade han sig att det skulle vara påskrivit när han kom tillbaka.

I ren desperation berättade hon för sin granne om sin situation. Grannen rådde henne att vända sig till socialtjänsten.

– Jag förstod inte riktigt vad socialen var för något men jag gick dit och berättade om min situation. De frågade om min man var hotfull mot vårt barn. Det var han inte då. De trodde att vi hade personliga problem och rådde mig att ställa mig i bostadskön. Jag var så ledsen och så stressad. Jag visste inte vad som skulle hända oss.

Vändpunkten kom två månader senare en varm augustidag 2015. Sofia lagade middag och hade bett maken att passa dottern under tiden. Plötsligt hörde hon ett gallskrik. Hon släppte allt hon hade i händerna och rusade in till dottern. I ena handen höll han sin mobiltelefon medans den andra tryckte ned dottern hårt mot golvet.

– ”Vad gör du?”, skrek jag. ”Sluta. Det är ett litet barn.” Då tog han min hand och vred om. Det gjorde så ont att jag trodde den var bruten. Han skrek: ”Ut ur min lägenhet. Åsna gå ut! Jag ville inte att du skulle komma till Sverige. Jag har sagt till dig att jag inte vill vara med dig.”

Sofia tog sin dotter och rusade ut genom dörren. Hon sprang in till grannen och bad om hjälp att ringa polisen. De kom och hämtade hennes make. Sedan kom socialtjänsten och körde Sofia och dottern till kvinnojouren.

De kom dit utan något annat än kläderna de hade på sig. De fick ett eget rum på 10 kvadrat. Alla övriga utrymmen som toalett, badrum, kök och tv-rum fick de dela med de andra kvinnorna och barnen som bodde där. När det var fullbelagt kunde det vara 6 kvinnor och dubbelt så många barn.

– Det är svårt att bo på en kvinnojour eftersom det inte är din lägenhet. Det är inte ditt liv. Plötsligt lever du med främlingar. Du lever med människor som har stora problem och du måste dela allt med alla. Det är ljud hela tiden. Det är trångt. Men kvinnojouren var ett bra ställe för mig och min dotter. Vi fick mycket hjälp. Jag lärde mig att vara stark där. De pratade med mig som en vanlig människa.

Under tiden de rättsliga processerna var igång vände sig Sofia till socialtjänsten för att få hjälp med en bostad. Men socialtjänsten bedömde att hotbilden mot henne inte var tillräckligt hög, vilket innebar att hon fick söka lägenhet på egen hand. Sofia var dessutom ny i Sverige och stod inte i någon bostadskö. Hennes odds var dåliga. Hon fick information av socialtjänsten om hur hon skulle gå tillväga för att få en lägenhet. De gav henne också intyg om att de garanterade hyran.

Sofia sökte många lägenheter. Men de hon blev erbjuden var svartkontrakt. Eftersom socialtjänsten betalade hyran var det otänkbart. När de hade bott på kvinnojouren i över ett år erbjöd socialen ett tillfälligt boende.

– Vi kom till en korridor med fem rum, ett badrum och en toalett. Vi var fem familjer som skulle dela på det. Det var så smutsigt. Jag sa att jag inte kunde bo där. Jag visste att jag inte kunde bo där. Det kändes som att jag skulle dö om jag flyttade in där.

Till slut ringde Sofia hem till sina släktingar i Iran. De bestämde sig för att hjälpa henne och samlade ihop pengar så att hon kunde köpa en billig bostad. Men även den processen blev svår. Bostadsrättsföreningar godkände inte Sofia som medlem, då hon inte hade en fast inkomst. Det var först när en god vän gick i borgen för henne som ett köp kunde fullföljas. I januari 2017 flyttade Sofia och hennes dotter in i sitt nya hem.

– I ett och ett halvt år levde vi inte. Det var först när vi fick ett hem som vi började leva igen. Plötsligt fanns inga störande ljud och vi var inte längre omgivna av människor dygnet runt. Vi slapp allt matos. Vi behövde inte längre slåss om vilka tv-program vi skulle se. Vi kunde stiga upp i lugn och ro. Jag vet att vi har en är lång väg kvar att gå innan vi mår bra men nu har vi en möjlighet att läka. Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte hade haft en familj som kunde låna mig pengar.

 


Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.