Lars om tiden som hemlös: ”De var hotfulla och jag var ofta rädd”
Han vill egentligen inte prata om den. Tiden som hemlös. Fast orden kommer ändå.
– Att hamna på gatan så där från en dag till en annan. Du förstår inte. Det är fruktansvärt. Det liknar ingenting, säger Lars som vill vara anonym.
Han har aldrig använt droger. Är kristen och allmänt skötsam.
– Jag hade inget gemensamt med de på härbärget. Vissa var ju kriminella och drogade. Rent farliga. Jag var mest rädd och förtvivlad. Visste inte hur framtiden skulle se ut och om den ens fanns.
Ett år tidigare bodde Lars i en annan stad med sin mamma, inte minst för att få ihop livet ekonomiskt. För trots examen på KTH gick det trögt att hitta jobb.
Plötsligt dog mamman och han hade varken råd att bo kvar eller skaffa ett eget boende. När begravningen var betald fanns inte mycket kvar av sparpengarna.
När Lars hittade en utbildning i en annan stad som utlovade bostad under studietiden tyckte han att det var ett smart drag. Lars flyttade och började på skolan.
Men skolan ansåg sedan att han var för gammal för den praktiska delen i utbildningen. Lars blev av med platsen på skolan och elevhemmet. Hans sista slantar gick till några nätter på vandrarhem.
Sen stod han där. På gatan med två väskor i handen.
– Missbrukare hade första tjing på härbärget, så ibland fick jag ingen sovplats. Det hände att jag sov på akuten på sjukhuset. Sa att jag hade ont nånstans för att få lägga mig ner en stund och vara ifred för andra.
Efter tre månader blev Lars bönhörd, som han själv beskriver det. Han fick då en bostad av kommunala bostadsbolaget.
Men det innebar inte att allt blev frid och fröjd. Månaderna av hemlöshet fortsätter jaga honom.
– Jag umgicks ju med andra hemlösa innan, fast jag inte ville så var man ju tvungen. Vi var ju i kyrkan för att få en smörgås och köade för en plats på härbärget tillsammans.
– Och nu låter de mig inte va ifred. De vill veta var jag bor så de kan komma hit, men om de stör kan jag ju bli av med lägenheten, det var bostadsbolaget tydlig med. Minsta lilla så åker jag ut. Ser de mig på stan så förföljer de mig, vill låna pengar eller kräver tjänster.
– Men jag vill bara bli glömd.
Lars är rädd för att stöta ihop med de hemlösa han förut delade öde med. – Ibland skrämdes de, de andra hemlösa, för att man skulle veta sin plats. De kunde ta mobilen och satt och flinade åt en. Nu går jag långa omvägar för att de inte ska få reda på var jag bor. Kommer de hit och stökar kan jag ju bli av med lägenheten och hamna på gatan igen.
