Mustafa Can: ”Andras bild av mitt område blev till slut också min egen”
Föreläsningen varar i en timme. Ändå lyckas Mustafa Can berätta om ett liv som sträcker sig från en kurdisk by i Turkiet till krigets Ukraina, via Södra Ryd i Skövde.
När Mustafa Can, journalist, författare och dramatiker, ställer sig framför Hyresgästföreningens personal är det med melodi rösten. Han målar upp detaljerade scener från sin barndoms gårdar. Återger citat på bred Skaraborgska och han vrider och vänder på frågan: ”Vem är svensk?”
Mustafa föddes 1969 i byn Kurekan i en kurdisk del av Turkiet. Sju år senare kom familjen till Sverige. 1976 flyttade de in i Södra Ryd, ett nybyggt miljonprogramsområde i Skövde.
– Jag bytte nationalistiska pansarvagnar mot Idas sommarvisa, säger han.
Till en början var allt nytt och storslaget. Sverige var ett samhälle med rena gator. I skolan avbröt läraren mattelektionen för slå på teven så att hela klassen kunde följa Ingemar Stenmarks åk i slaombacken. Det här var ett land där man planerade för kanotutflykter och sommarlov. Steg för steg närmade sig Mustafa Can sitt nya hemland.
– Svenskan intog mig. Jag började drömma på svenska. Ett litet svensson-hjärta började slå i denna lilla kurdiska pojke, säger han.
Ett område blir ett rykte
Men ganska snart kände han att det var något som skavde. Han säger att problemet inte låg i Södra Ryds blå hyreshus, utan i omvärldens blick på bostadsområdet.
Södra Ryd var nybyggt, modernt och fullt av barnfamiljer. Ändå började området förtalas. Små ord, skämt, antydningar. På fotbollsplanen började Mustafa Can och hans kompisar själva spela på ryktet.
– Vi förstod att vi kunde dra nytta av att våra motståndare trodde att vi var farliga. Det blev ett sätt att sätta sig i respekt.
Men bakom humorn fanns allvaret. Någon sprejade ”Gränskontroll Beirut” på en tunnelvägg på vägen till Ryd.
– Ni som jobbar på Hyresgästföreningen vet vad en sån gräns betyder.
Följden blev att Mustafa Can själv började omvärdera platsen han bodde på.
– När omvärlden började tala om mitt område på ett visst sätt, började jag själv se på det genom deras ögon.
Det var inte husen eller människorna som bodde där som blev sämre. Det var blicken utifrån som smittade av sig, som till slut också färgade hans och grannarnas egen självbild. En frustration växte.
– Vi drabbades av immigrant frustration, säger Mustafa Can.
Och så var det parabolerna, som plötsligt poppade upp var varenda balkong och som, enligt Mustafa Can, inte ledde till något gott. För när hyresgästerna rattade in sitt hemlands kanaler fjärmade de sig från samhället utanför.
– De förbannade parabolerna. De ökade på isoleringen och gjorde att vi återinvesterade i en identitet som inte längre fanns.
Mustafa Can minns hur han tyckte att familjens bostad skiljde sig från hans svenska kompisars hem. Att deras lägenhet var inredd som om de när som helst kunde packa ihop och dra vidare.
– Vi levde på lånad tid, brukade min far säga. I hans värld var vi bara här tillfälligt och skulle återvända så snart det blev möjligt.
Fadern arbetade dubbla skift på Volvo i Skövde. Han fick höra att han kunde bli förman, men så blev det aldrig. I stället slet han ut sin kropp och blev förtidspensionär.
– Vi var arbetarklassens arbetarklass, säger Mustafa Can.
Klass, språk och skam
Mustafa Can talar länge om språk. Om vad som händer när det inte räcker till.
– Utan språket reducerades vi. Vi och de andra flyktingfamiljerna reducerades till exotiska maträtter och trogen arbetskraft på Volvos fabrik.
Han berättar om att hur det känns att vara barnet som får tolka åt sina föräldrar. Om skammen i att behöva vara förälder åt sin egen mor och far.
Om små, till synes obetydliga markörer av klass. Allt i Mustafa Cans hem var köpt på Obs stormarknad. Femlitersflaskor med schampo med doft av äpple eller päron.
– Jaså, du luktar äpple idag, sa kompisarna i fotbollslaget.
Egentligen inga elaka ord, men ändå tillräckligt för att markera skillnad och avstånd.
Han berättar om sin mor, Gulli, som var analfabet och alltid gick klädd i fotsid kappa och sjal. Om skolavslutningarna, där Gulli stack ut bland jeansklädda, coola svenska mammor. Om hur han till slut slutade ta med henne.
– Jag tänkte att det är hon som gör att jag aldrig kommer att komma in.
Han berättar om ett luciafirande. Om hur stolt han var över att få visa upp vad han och klassen övat in. Men hur stoltheten snabbt byttes mot en känsla av utanförskapet, när han insåg att mamman inte kunde sjunga med i någon av sångerna.
Eller om den gången då vaktmästaren som kom till lägenheten för att laga spisen som var trasig och moderns försök till svenska.
– Hon sa, ”kukplatta inte bra” och pekade på en av plattorna.
Mustafa Can minns hur han ville sjunka genom golvet av skam och hur han tänkte, ”Fan!”
Folkrörelsernas Sverige
Samtidigt återkommer Mustafa Can till allt som faktiskt fungerade. Rydsskolan, som han kallar fantastisk. Ett högstadium som i dag är nedlagt, vilket Hem & Hyra rapporterat om. Bakgrunden till nedläggningen var att barnen med svensk bakgrund flydde skolan för att istället välja skolorna inne i stan. ”Ryd har en stämpel som vi inte lyckas tvätta bort”, sade den dåvarande skolpolitikern Orvar Eriksson (C).
Mustafa Can talar om ett Sverige där folkrörelserna var starkare. Där idrottsföreningar, skolan och civilsamhället bar integrationen. Om skolutflykten till Åsle Tå, en tusenårig jordbruksbygd, där hans mor äntligen fick en bild av Sveriges historia som hon kunde förstå och relatera till.
– Det var avgörande. Där och då såg hon Sveriges resa från fattigdom till välstånd.
Mustafa säger att det är viktigt att man förstår vad det är för land man har kommit till, vad som har gjort det här landet till vad det är. Själv tog han hjälp av skönlitteraturen för att ta sig in i den svenska historien. När han mor låg för döden läste han Wilhelm Mobergs utvandrarepos för henne.
– Man kan inte integreras i ett land utan känslomässiga band. Man måste erövra berättelserna. När min mor fick höra berättelsen om Kristina i det nya landet sa hon, ”Kristina, det är ju jag!”. Hon frågade varför jag inte berättat om henne tidigare. Det borde jag ha gjort.
Svenskhet, konflikt och ansvar
Mustafa Can har varit sommar- och vinterpratare i Sveriges Radio fem gånger. Han är journalist, författare och dramatiker. De senaste åren har han tillbringat åtta månader i Ukraina och skrivit om kriget på plats.
– Det är en kamp på liv och död. Det blir verkligt när man får ett sms om att någon man lärt känna är död.
Men föreläsningen för Hyresgästföreningen handlar främst om Sverige och om svenskhet. Mustafa Can vill att vi ska våga ställa oss frågan, vad är Sverige och vem är svensk? Han blir förbannad när han tänker på att högernationella krafter tillåts äga berättelsen.
– Hur dum får man vara om man säger att det inte finns en svensk kultur? Det är klart att det gör.
Flaggor, knätofsar, nationaldagen och skolavslutningar i kyrkan. Inget av det där är, enligt Mustafa Can, något problem.
– Så länge det inte handlar om förhävelse.
Kulturmöten gör, enligt Mustafa Can, ont. De kostar på, men de är nödvändiga.
– Vi behöver mer dålig stämning. För det skapar god stämning i slutändan.
Han jämför med kampen för kvinnlig rösträtt. Konflikterna var smärtsamma, men ledde till något bättre.
– I Sverige är vi rädda för konflikt, det ska vi inte vara.
