HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Skriver om klass, mord och en villkorslös faderskärlek

Nyköping Hur kan man älska en far som har mördat? Eric Rosén ställer den svåra frågan i sin författardebut. Men hans bok handlar också om den tuffa uppväxten i miljonprogrammet Stenkulla i Nyköping.
Närbild på Eric Rosén.
Foto: Mattias Frödén
Det är över 20 år sedan pappan dömdes, mer än tio år sedan han gick bort. Nu har Eric Rosén skrivit en bok om sin villkorslösa kärlek till fadern. Men det är också en bok där uppväxten i Stenkulla i Nyköping står i centrum.

Eric Roséns självbiografiska bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” handlar i huvudsak om hans pappa – en kärleksfull, rolig och intelligent man som ändå alltid satte sitt missbruk före familjen. Och som, när Eric var 17 år, dömdes för att ha mördat en kompis under ett fyllegräl.

Men för mig är det också en bok om klass och klasskillnader. Håller du med?

Läs också650 nya lägenheter i Nyköping

– Ja, det är ett perspektiv som genomsyrar allt jag skriver, även när jag skriver journalistiskt. Men jag ville inte skriva läsaren på näsan utan jag ville att det skulle kännas av sig självt.

Din pappa hade adlig bakgrund och din mamma – som var nykterist och stod för tryggheten tills hon drabbades av depression – kom från arbetarklassen. Det låter som en uppväxt få kan relatera till.

– Att ha en pappa som så tydligt gör en klassresa nedåt gör att det blir ovanligare. I övrigt är det här inte en särskilt unik berättelse.

Läs ocksåChockhöjt vattenpris i Nyköping

– Samtidigt har hans bakgrund gett mig fördelar eftersom han förmedlade en känsla av att man hade rätt till möjligheterna i livet. Han brände alla broar bakom sig men bad ändå aldrig om ursäkt för hur han levde. Den här inställningen och hans starka tro på mig har bidragit till att jag gjort saker och blivit den person som jag annars inte kunnat bli.

Du drack och rökte när du var tolv, hade kompisar som var rasister med mera. En ganska tuff uppväxt låter det som?

– På många sätt var det tufft. Men jag minns det också som en väldigt fin barndom och då tänker jag främst på den sammanhållning vi hade mellan vänner. Många hade olika grader av jobbig uppväxt och vi var ett otroligt stöd för varandra bara genom att vi var tillsammans och inte ifrågasatte varandra.

Läs också19-åring döms för grov mordbrand i hyreshus i Flen

Men var det något ni pratade om, hur ni hade det hemma?

– Vi pratade om det men inte på ett bearbetande, terapeutiskt sätt. Det var mer att man konstaterade och uppdaterade varandra om att nu har det här och det här hänt.

– Jag berättar i boken om en kompis som inte kunde bo hos sin pappa utan fick flytta till sin mamma. Sedan kunde han inte bo där heller och då fick han flytta hem till en annan av våra kompisar. Att man ställde upp för varandra på det här sättet var nödvändigt och det fungerade.

Du skriver att i skolan spelade det roll från vilket bostadsområde man kom. Hur påverkar det att växa upp i ett område som Stenkulla?

– Att man tillhör en klass som är ”lägre” … Man får reda på det först när man definieras av någon från medelklassen eller övre medelklassen och när den personen börjar prata om att man är sunkig och inte hör hemma. När andra projicerade sina föreställningar om oss påverkades vi väldigt mycket. Man fick en annan självbild som jag kunde lida av eftersom folk hade fördomar men som jag också kunde vända till min fördel.

Hur då?

– Då handlade det mycket om att vara tuff och utgöra någon form av hot. Det där fick vi gratis även om vi i någon egentlig utsträckning inte var hotfulla.

Var man hör hemma får man inpräntat i sig ganska tidigt?

– Ja, så tror jag verkligen att det är. Lärare, vuxenvärlden, omvärlden lär dig tidigt vem du är och vilka förväntningar man har på dig.

Eric som liten pojke med sin pappa Sven.
Eric som liten pojke med sin pappa Sven.

Du växte upp i ett område som var frukten av 60- och 70-talets bostadspolitik. Har du några tankar kring politiken på det här området i dag?

– Vi bodde i det här väldigt lilla miljonprogramsområdet där allt kanske inte var renoverat och jättefint. Men vi hade en stor fyra, rejäl och fin. Det där glömmer man ofta i dag när man pratar om miljonprogrammet, att det finns många väldigt fina lägenheter där.

– Om bostadspolitiken generellt kan man säga att det redan då var uppenbart segregerat i Nyköping. Men då bröts det lite av att vi inte hade det fria skolvalet. Vi blandades med folk från övre medelklassen och med ”bönderna”, alltså de som kom från landet. Vi tvingades möta och umgås med människor som hade väldigt olika bakgrund. Det tror jag inte att man gör på samma sätt i dag.

Det fria skolvalet gillar du inte?

– Nej, jag har alltid varit emot det.

Stenkulla i dag.

Om du ser till vårt boende i dag, är det något du skulle vilja ändra på?

– Den enskilt mest destruktiva förändringen är att vi har gjort så många till bostadsrättsinnehavare. Det gör att du blir mer mån om värdet på din bostad än att man kan bygga bostäder i närheten av ditt hus där vanligt folk kan bo. Därmed inte sagt att de som köper bostadsrätter gör fel, men ur ett samhällsperspektiv är den här utvecklingen inte bra.

Tillbaka till din bok. Varför skrev du den?

– Av flera skäl. Ett är att jag har haft ett behov av att berätta. På sätt och vis har jag alltid burit boken med mig, även när jag var yngre och det inte fanns något fängelsestraff inblandat. Att skriva är mitt sätt att processa saker. Jag har alltid haft lättare för det än att prata om sådant som är jobbigt.

– Sedan är en av huvudtankarna med boken att det finns många människor som är kopplade till en gärningsman, människor vars liv påverkas väldigt mycket av hur det går för den här personen. Därför borde det åtminstone ur det perspektivet finnas ett intresse av att hjälpa dömda att rehabiliteras. Men i dag är det bara hämndperspektivet som gäller och för mig är det obegripligt eftersom det bara ger fler personer som kommer ut ur fängelset och begår brott.

Det är över 20 år sedan din pappa dömdes, mer än tio år sedan han gick bort. Hur ser du på honom i dag?

– Som en pappa vars kärlek och omtanke var äkta. Men han var och förblev en person som inte förmådde sätta något annat än sitt missbruk högst upp. Som ung var jag mer förlåtande, men nu är det något som jag aldrig kommer att förstå.

Fakta: Eric Rosén

Ålder: 39 år.

Familj: Fru och två katter.

Jobb: Biträdande redaktör på Aftonbladet. Tidigare chefredaktör för vänstersajten Politism.se.

Bor: Hyresrätt i norra Djurgårdsstaden i Stockholm.

Citat ur boken: ”Stenkulla är ett litet miljonprogramsområde där papporna är alkoholister och mammorna röker för mycket. Papporna jobbar på Järnverket i Oxelösund och mammorna är dagmammor.”

Läs också Renovering – så mycket höjs hyran Hyran i nybyggt för hög för många i Dalarna

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.