Ubah hittade hem i Rinkeby
Ubah studerar Utveckling och internationellt samarbete på Södertörns folkhögskola och jobbar som spärrvakt i tunnelbanan varannan helg. Men i våras tog hon en paus när Riksteatern kallade. Resultatet blev 45 föreställningar av monologföreställningen ”Vem sover inatt?”, en smärtsam, träffsäker och humoristisk berättelse om att komma till Sverige som ensamkommande flyktingbarn.
– Invandrare, flyktingar, flyktingbarn, det finns så mycket statistik, men det handlar om människor. Här berättar jag min historia, men på ett annat sätt. Många kan säkert känna igen sig, jag vill visa att det finns saker att leva för.
Som åttaåring togs Ubah Musse till Sverige och Malmö av en släkting. Men efter två år av misshandel ingrep myndigheterna och Ubah placerades i ett grupphem i Oskarshamn.
– Det var tufft. Jag hade svårt att släppa in människor på livet och hade alldeles för stora frågor i huvudet. Det var väl därför jag började att skriva.
Som femtonåring lämnade Ubah gruppboendet i Oskarshamn för Rinkeby. Dels för att komma närmre sin släkting och gå på gymnasiet i Stockholm.
– Visst är det lättare för mig att smälta in här, det fanns inte särskilt många invandrare eller folk som lyssnade på hiphop i Oskarshamn. Men det tar tid att få respekt i Rinkeby. Speciellt som tjej med egen stil och utan föräldrar. Man sågs som en vilde här i början.
Favoritstället i Rinkeby är den egna lägenheten, men Ubah gillar även att hänga på biblioteket eller på ungdomsgården.
– Jag var tvungen att växa upp väldigt fort, så jag tar igen det nu genom att hänga på ungdomsgården. Där får jag höra det senaste, vad som är på gång.
Men Rinkeby har problem, många företag och myndigheter har lämnat de senaste åren.
– Visst har man märkt att saker och ting har förändrats, vi har inte ens en bankomat här i ute. Men sköter man inte sitt område så blir det så här.
Samtidigt menar hon att politikerna också har ett ansvar.
– Det måste finnas aktiviteter för ungdomar. Man kan inte lägga allt på föräldrarna heller. Vissa föräldrar tappar hoppet när de inte kommer in i samhället. Samtidigt är det lätt att sitta och snacka, det handlar om att göra saker.
Ubah hälsar på alla ungdomar vi går förbi.
– Det är viktigt att de känner sig sedda, därför hälsar jag på alla.
