Hyr och häpna

​Utförsäljningsminister Mats Odell, eller finansmarknadsminister som den officiella titeln lyder, fick frågan om varför vi inte har någon bostadsminister.
Han svarade: ”Varför ska vi ha det, vi har ju ingen lastbilsminister.”
Jag häpnar. Någon skillnad mellan bostäder och lastbilar bör väl även Mats Odell ha upptäckt?

Det står till exempel inte i grundlagen att det ”åligger det allmänna” att trygga rätten till lastbil. Men så står det om bostäder. Få saker är inskrivna i grundlagen. Bostäder är en av dem, och ett uppdrag som är utdelat till ”det allmänna” av riksdagen. Det förpliktigar. Det är det allmänna som ska trygga rätten till bostad. Trodde man i alla fall.
Alla behöver en bostad, få behöver en lastbil. Har man lastbil tjänar man dessutom oftast pengar på den. Man idkar näringsverksamhet och har den för sin utkomst, inte som ett ställe där man vilar kropp och själ. Sådant gör man i sin bostad.

Det gäller förstås inte dem som åsiktsmässigt jämställer bostaden med en lastbil. De gör pengar även på bostaden. De säljer svart, tar ut för höga hyror och slåss för marknadshyror. Pengar är drivkraften i allt fler sammanhang. Inga värden tycks just nu vara högre än penningvärdet.
Även i Sverige ska vi få ägarlägenheter. Regeringen utreder för närvarande detta. Sakta börjar man förstå varför. Bostaden ska ses som ett investeringsobjekt i likhet med – ja, just det – ett lastbilsinköp. Köp en, två eller flera lägenheter och hyr sedan ut dem på marknadsmässiga villkor. Hyrestak och förhandlade hyror ska inte gälla.

Villaägare med för många rum ska få skattemässiga fördelar om de hyr ut sina överblivna rum till de bostadslösa. Inte heller då ska något hyrestak och förhandlade hyror gälla.
Allmännyttans hyresrätter ska genom politiska beslut säljas, ombildas till bostadsrätter och lämnas ut på marknaden. Allmännyttan ska ersättas av egennyttan.
Så går de nya tongångarna.

Mats Odell kan i så fall lika gärna kalla sig lastbilsminister som bostadsminister. Det kvittar väl lika när lastbilar och bostäder ska betraktas på samma sätt. Det skulle i alla fall vara något nytt, åtminstone på titelfronten.
Mats Odell kan förstås ta det hela på blodigt allvar och kalla sig bostadsminister.
Han kommer då att upptäcka vilket fantastiskt uppdrag det är för en politiker att ”trygga rätten till bostad”.
En sådan chans är det väl dumt att missa, eller hur, Mats Odell?