Jag frös och duschade hos kompisar

​Jag är en typisk typ på många sätt.
Jag har bott på många olika sätt, trångt, stort, pyttelitet, tryggt och otryggt och på många olika ställen. Ibland har jag kunnat välja alldeles själv hur jag skulle bo, ibland har jag inte haft något val.
Jag valde exempelvis inte att bo inneboende hos en psykiater i Uppsala, som hyrde ut hela huset och själv bodde med familjen i garaget, som förnekade att man bodde där när någon ringde och som stängde av värmen för det bullrade av pannan i garaget. Han kanske sov, men vi frös och bostadsbristen var skriande.

För mig och alla andra som var tvungna att inordna oss och acceptera konstiga regler hos obegripliga uthyrare och dessutom bli lurade på pengar känns det inte precis som ett steg framåt att regeringen lanserar ”hyrestantens återkomst”. Saker och ting borde gå framåt, inte bakåt.
Hade jag kunnat välja när jag var fyra år hade jag valt att växa upp i en av allmännyttans gula trevåningslimpor med grön korrigerad plåt runt balkongen på Lustigknopp i Falun. I källare, på vindar och runt dessa hus levde vi ett kanonliv. Det finns inte att jag skulle vilja byta bort denna uppväxt hos allmännyttan. Nu kanske allmännyttan går åt pipsvängen och de som flyttar in nuförtiden får umgås med en hyresvärd som ska agera affärsmässigt in absurdum. Vi som fick vara med när allmännyttan gjorde allmän nytta och höjde bostadsstandarden ser alltmer molokna och hängiga ut.

Hade jag kunnat hade jag däremot valt bort inneboendelivet på Östgötagatan i Stockholm. Det var två pyttesmå rum där sängen utgjorde det enda möblemanget i det ena rummet och ett bord och två stolar i det andra – något annat gick inte att få in. Vi fick ha en kokplatta i hallen och duscha hemma hos kompisar. På flashiga Södermalm var det inte kul att bo när man inte ens kunde ta hem kompisar utan att det blev omöjligt att röra sig. För något år sedan bodde jag i andrahand i ett hus längre ner på den gatan. Det går framåt kan man säga, jag hade både kök och dusch men något förstahandskontrakt är inte att tänka på. Bostadsförmedlingen i Stockholm har tyvärr många listade före mig i kön.

Nu slåss de privata fastighets-ägarna stenhårt för att kunna ta ut jättehyra på Östgötagatan och alla andra gator i innerstäderna. Inte därför att där finns dusch, kök, kakel och hiss utan för att lägenheterna ligger där de ligger. Den så kallade lägesfaktorn måste värderas högre är deras stridsrop. Men vem ska bry sig om kvaliteten när man får betalt ändå?
Efter lite mellanliggande villaboende, under den tid vi var sex personer i hushållet, bor jag tryggt hos Tunabyggen i Borlänge i väntan på en eventuell flytt till Stockholm.
Tunabyggen och jag har rätt så lika åsikter om hur en hyresvärd ska vara.
De vill inte bli några extrema affärsmän de heller. Fast plus och minus måste gå ihop, men det är en helt annan sak.
Man får kryssa sig fram här i livet för att få det tak över huvudet man vill.
För att få upp väggar och tak åt var och en av oss verkar vara en oöverstiglig uppgift. Ska det verkligen behöva vara så?