Jag släpade kassar och tvättade åt pappa

Vi vill väl gärna tro att samhället utvecklas och att vi får det bättre och bättre. Även om vi gillar det där med att det var bättre förr.

Häromdagen tittade jag på filmen om Hyresgästföreningens historia. Den börjar 1915. Det kusliga är att det är så mycket som upprepas i dag fast det borde vara förpassat till historiens sophög.
Vräkningar var ett elände i seklets början. Men längre har vi inte kommit än att vi vräker många barn även 2012. En del påstår att de som är unga nu är den första generationen som kommer att få det sämre än sina föräldrar när det gäller jobb, pensioner och bostäder.

På bostadsfronten är det onekligen kärvt för de unga. Det går inte att bygga sådant som människor har råd att hyra. Alla skyller på alla och lyckan att få en egen lya gäller bara ett fåtal. Det börjar bli misstänkt likt gamla tider. När jag började studera i Uppsala på 60-talet bodde jag inneboende. Familjen bodde i garaget och hyrde ut alla rum de hade till studenter. Jag och min kompis Inger bodde på övervåningen.
Det var inte kul. Vi fick inte komma och gå som vi ville, vi fick inte vara i köket när vi ville och oftast förnekade familjen att vi bodde där när någon ringde. Dessutom hade de cyklarna i köket, för i garaget bodde de ju. Min tvillingbror bodde inneboende hos en dam som kallade honom kandidaten och upplät ett rum mot löfte om att han skulle leva ett stillsamt liv.

Nu är vi där igen, de som bor i för stora hus förmodas återigen hyra ut rum till de unga bostadslösa. Hör och häpna när jag såg att bostadsminister Attefall har tillsatt en utredning för att leta upp övervåningar där man kan hysa inneboende. Ryktet om att de finns sådana har vuxit till sig och till slut blivit till en politisk ambition i brist på andra. Hur man ska bo är inget bekymmer bara för de unga. Det är ett precis lika stort problem när åldern börjar ta ut sin rätt.
Min pappa bodde i en av allmännyttans trevåningslimpor utan hiss. Det finns 45000 trappuppgångar utan hiss. Många släpar matkassar och sig själva upp för trappor och ned till tvättstugor som ter sig längre och kämpigare för varje år.

Pappa dog på sin post däruppe på tredje våningen. Att komma med några idéer om att han borde byta boende var helt uteslutet. Så jag gjorde som så många andra. Handlade, bar kassar, lagade mat och fixade tvätten åt min envise far som tyckte att det var livskvalitet att få spana ut genom hörnfönstret och kolla på vilka tv-program han ville. Ibland när jag försökte påpeka att han var en envis typ svarade han bara att jag skulle bli precis likadan. Så rätt så. Jag vill också i likhet med alla andra bestämma hur jag ska bo. Om jag kommer att få det har jag ingen aning om. Det verkar lite mörkt på den fronten just nu. Den äldreomsorg som beskrivs i medierna känns ju inte direkt lockande.

Upp till kamp, säger jag. Det vore väl skrutt om inte ett högteknologiskt land som Sverige ska kunna få till lite hissar och bygga bostäder utan att människor behöver bli ruinerade på kuppen.

Läs inlägg om detta på vår debattsida