Mamma bor hos mamma
Två schnauzerhundar skäller när Michelle, 21, öppnar dörren till trerummaren. Lilla Jennah tittar storögt och lite skeptiskt på främlingarna. Sedan tultar hon tillbaka till sina leksaker i ett hörn av vardagsrummet.
Här, på 75 kvadratmeter i Farsta i södra Stockholm, bor Jennah med mamma, pappa, mormor, mormors man och, sedan några veckor, lillebror Isah. Plus hundarna, förstås.
Det märks direkt att det är många som ska samsas här.
Vardagsrummet rymmer lekhörna, tv-soffa, datorhörna, kylskåp och en liten matplats avdelad med förvaringsmöbler. Hallen är full av ytterkläder, stora och små. I Michelles gamla flickrum trängs dubbelsäng, spjälsäng och förvaringsmöbler för fyra personer.
– Det börjar bli ohållbart. Vi får inte plats! säger Michelle.
Visserligen är det på flera sätt mysigt. Mamma Mariana, 57, är sjukpensionär så hon är också hemma på dagarna. De handlar tillsammans, äter ihop och fungerar som en storfamilj. Man är aldrig ensam, säger Michelle nöjt. Men samtidigt:
– Det går ju inte att komma i gång med ett familjeliv på riktigt. Vi får inte något eget liv, liksom.
Bappi, 23, flyttade in permanent när Jennah föddes. Han säger att hans svärmor är “världens snällaste”. Ändå har han svårt att känna sig helt bekväm.
– Det är inte mitt hem. Inte ens i närheten. Jag kan inte bara öppna kylen och ta mat även om Mariana säger att det är självklart att jag kan göra det. Jag är lite för blyg för det.
Efter middagen, när det är dags att natta Jennah, brukar den unga familjen dra sig undan till sovrummet och titta på någon film. På helgerna försöker de göra någon utflykt tillsammans, men det där att skapa ett eget hem och sina egna rutiner, det är än så länge bara en dröm.
Michelle och Bappi har varit ihop sedan hon var 15 och han 17. De hade drömmar om en framtid med barn tillsammans, men den framtiden kom tidigare än tänkt. Några månader efter studenten blev Michelle med barn.
Då hade de inte en tanke på att bostadsfrågan skulle bli ett så stort problem.
– Jag hade inte behövt tänka på boende tidigare, därför visste jag inte hur bostadsbristen ser ut. Det har jag fått lära mig nu, säger Michelle.
Så gott som varje dag i två år har hon letat bostad. Anmält sig till alla köer och förmedlingar som finns, kontaktat stora och små privatvärdar, ringt stiftelser och socialtjänsten.
Överallt nej.
– Jag är sådan som inte vill ta för mig för mycket. Det är en dålig egenskap när det är bostadsbrist. När jag är tvungen att ringa flera gånger och blir sågad tar jag åt mig väldigt hårt, säger hon och tittar ner på Isah, som ligger och sover i famnen.
I våras kom äntligen en ljusning. Michelle hade lagt ut en annons på internet om att de sökte bostad. Hon fick erbjudande om en trerummare i Solna. Två år, i andra hand.
8 000 kronor i månaden. Det lät perfekt.
Lägenheten låg nära Bappis jobb och var jättefin. Kvinnan som hyrde ut var trevlig och verkade trovärdig. För säkerhets skulle kollade de ändå hennes legitimation och att hon var skriven på adressen. Sedan skrev de kontrakt och betalade 8 000 kronor i deposition.
Äntligen kunde de sluta jaga bostad.
Flyttbilen var bokad. Det mesta var packat. Bappi hade tagit ledigt från jobbet. Den första augusti skulle de flytta till sitt första egna hem.
Några dagar före flyttdagen kom ett meddelande. ”Hej, det har varit lite strul med elen … ”. Det var den första av flera olika historier om varför de inte kunde flytta in riktigt än. Ganska snart förstod Michelle att de var lurade.
När de kollade folkbokföringen igen var kvinnan inte skriven på adressen längre och bostadsrättsföreningen kände inte till henne.
De polisanmälde bedrägeriet och det visade sig att fler har anmält samma kvinna. Hon tycks ha använt sitt riktiga namn, hon har utbildning, jobb och ett radhus. Vad har hon för behov av att lura en barnfamilj, undrar Michelle, men konstaterar:
– Det var bara att börja leta bostad igen.
Michelle och Bappi söker inte bara i närområdet. Södertälje, Åkersberga – kan flytta vart som helst i Stockholms län. Bappi har fast jobb som servicetekniker, Michelle har föräldrapenning och sedan jobb på en affär att gå tillbaka till. De har inga höga krav på storlek eller standard.
Det hjälper inte.
Därför får mamma Mariana och hennes man fortsätta att upplåta sin bostad åt den unga familjen.
– För mig får Michelle bo hemma tills hon blir pensionär om hon vill och en bebis mer eller mindre gör ju inget. Men det blir ju inget familjeliv för dem. Det förstår jag verkligen att de vill ha, säger Mariana.
Hon ser det som en ynnest att få vara så nära sina barnbarn. Men visst. Det är trångt och nog blir det dispyter ibland. Sedan Jennah började gå omkring finns det leksaker överallt.
– Jag vill ha städat omkring mig. Michelle har inte kommit in i de rutinerna än, säger Mariana.
Michelle i sin tur erkänner att hon blir mer och mer irriterad hemma, fast hon inte vill det.
När de till slut får en egen lägenhet drömmer Michelle om att köpa en soffa och inreda barnens rum. Hon drömmer om att Jennah, som behöver mycket stimulans, får börja på förskola utan att de riskerar att behöva rycka upp henne och flytta några månader senare.
Bappi drömmer inte om något särskilt. Tvärtom:
– Jag vill bara leva ett normalt liv. Det blir ju lättare då, om man har ett eget hem. ]
