Norge: Fattiga fastnar i problemområden
För sju år sedan var hans hem för dagen en bänk i parken eller skuggan under ett skyddande träd.
Kölden var hanterbar. Värre var det med regnet och vinden, som skoningslöst letade sig in under varje klädlager.
Något tält eller någon jacka i Goretex ägde Tom Byberg Torstensen, 51, inte. Till slut ryckte en kompis in och övertygade honom att söka bostad via kommunen. Det hade då gått fyra år sedan fogden knackade på dörren och förpassade honom till ett liv på Oslos gator.
– Jag hade förlorat jobbet och slutat betala räkningarna. Man kan säga att jag blev utkastad på grund av ekonomiskt kaos, berättar han.
Nu är han hänvisad till lägenheten han fått tilldelad av stadens socialbostadsföretag Boligbygg – en väl tilltagen lya på 70 kvadratmeter för 11 500 kronor i månaden.
– För en ensam person är det alldeles för stort. Jag hade hemskt mycket hellre haft en hälften så stor lägenhet med sovalkov.
Hyrespengarna skrapar han ihop som frågesportsmakare på en handfull olika krogar. Men någon större möjlighet att spara finns inte när halva inkomsten går till boendet.
Utan ordentligt med eget kapital är utsikterna mörka på landets bostadsmarknad. ”Heller eie enn leie” (hellre äga än att hyra) har varit politikernas valspråk sedan 70-talet. Nästan 80 procent av hushållen utgörs numera av ägda bostäder och även hyreslägenheterna kräver i bästa fall depositioner på några månadshyror.
– Jag är fastlåst, konstaterar Tom Byberg Torstensen.
Hans situation är inte unik. De kommunala bostäderna hyrs vanligen ut tre till fem år i taget. Under den tiden är det i teorin tänkt att hyresgästen ska hinna skrapa ihop pengar till insatsen i ett ägt boende.
I verkligheten är det ytterst få som klarar av att leva upp till kraven för ett statligt hjälplån.
80 procent av företagen som hyr ut socialbostäder i Norge uppger att kontrakten ofta eller mycket ofta måste förlängas efter varje hyresintervall, visar en rapport från Riksrevisjonen.
I Oslo är situationen som tuffast.
– Naturligtvis skulle vi vilja ha en högre omsättningshastighet, men det här är i första hand en politisk fråga, berättar John Ingar Danielsen, marknadschef på Boligbygg, Norges största uthyrare av socialbostäder.
Samtidigt kritiseras Boligbygg för att många fastigheter är dåligt underhållna och i behov av renovering – något företaget medger i sin årsredovisning.
En stor nagel i ögat på kritikerna är också vinstkravet som tynger de kommunala uthyrarna. I fjol delade Boligbygg ut 330 miljoner kronor till Oslo kommun – plus drygt 100 miljoner kronor i ränteavgifter.
– Situationen är inte oproblematisk. Vi hade önskat att få behålla mer pengar i verksamheten och jobbar aktivt med att sänka överföringskravet. På lång sikt klarar vi med dagens nivå inte av att ha koll på underhållet, berättar John Ingar Danielsen.
Ett annat bekymmer är att merparten av socialbostäderna i Oslo är belägna i öst, där de bidragit till en så kallad gettofiering. För att hindra utvecklingen har Boligbygg börjat försöka sälja bostäder i öst och använda intäkterna till att köpa lägenheter i mer välmående områden.
– I dag består vissa delar av Oslo nästan enbart av socialt utsatta. Det har lett till stora sociala problem, säger John Ingar Danielsen.
På 46 kvadratmeter i just ett sådant område bor Johanna Engen, 65.
Hon minns glädjen och stoltheten för 21 år sedan, när kommunen meddelade att hon efter skilsmässan skulle få flytta till ett nybyggt kvarter i Tøyen, bara tio minuters färd från stan.
– Vi grannar brukade umgås och träffas på gården för att grädda våfflor. Vi var vänner. I dag känner jag bara skam och rädsla över att leva här, säger hon.
Utanför dörren sitter ett anslag om att det är förbjudet att kasta ut sopor genom fönstret. Sin ringklocka har Johanna Engen själv monterat bort för slippa ständiga nattliga störningar.
Som ordförande för Velferdsalliansen, en paraplyorganisation till det europeiska nätverket för bekämpning av fattigdom, EAPN, är hon en flitig debattör inom norsk bostadspolitik. Enligt henne beror oron i området på att att man inte tänkt över konsekvenserna när man placerade höga koncentrationer av personer med dubbeldiagnoser och drogproblem bland barnfamiljer och äldre.
– Dessa människor måste få hjälp att lära sig att bo och ta hand om sig själva först. Hur ska en missbrukare kunna sluta när han har drogförsäljaren som granne?
Lösningen till förslumningen är enkel, anser Johanna Engen. Satsa mer på socialbostäder. Mycket mer.
– De som ”bara” är fattiga har ingen chans till kommunal lägenhet om de inte tillhör en särskild problemgrupp. Systemet i Sverige är betydligt bättre än vårt. Jag hoppas innerligt att ni inte gör samma tabbe som vi.
Många vill ha statsstödtill bostäder för fattiga
Finland: Social housing inte bara för låginkomsttagare
Norge: Fattiga fastnari problemområden
Norge: ”Kämpa för ert system med näbbar och klor”
Danmark: hit köar folk för att få bo
Så tycker politikerna
ANTAL: Norge har 2,2 miljoner bostäder. Endast 511 000 är hyresbostäder, av vilka en femtedel är socialbostäder. Alla kommunala bostäder är i någon mån socialbostäder. Övriga medborgare hänvisas till den privata marknaden.Boligbygg är Norges största uthyrare med 10 000 bostäder, varav alla är kommunala bostäder och finns i Oslo.
VEM FÅR HYRA: Bara den som inte kan få privat bostad har chans till kommunal bostad. Prioriterade grupper inkluderar psykisk sjuka, funktionsnedsatta, missbrukare, tidigare fängelsekunder, ensamstående föräldrar samt flyktingar.
HYRAN: Snitthyran för en socialbostad per kvadratmeter och år är i Oslo 2 700 norska kronor. Det är 9 procent lägre än marknadshyran. Hyrorna betalas till stor del av bostadsbidrag.
KÖTID: 74 procent av de större kommunerna i Oslo har en väntetid på ett år eller mer. Problemet är störst i de större kommunerna.
SÅ LÄNGE FÅR MAN BO KVAR: Hyresavtalen är normalt begränsade med tre till fem år. Efter den tiden utvärderas om du fortfarande är i behov av socialbostad.
ÖVRIGT: Enligt officiella siffror har Norge 6 600 hemlösa.
