Låga hyror och korta köer – har Wien knäckt bostadskoden?
Wien är ståtliga palats, finkultur och skuggiga alléer med livliga caféer.
Wien är också kolossala hyreskomplex, puttriga radhusområden och nybyggda förorter, som vi ska se. Och en bostadsmodell som är världsberömd i bostadskretsar för att hyresrätten dominerar, hyrorna är låga och det är ovanligt lätt att få en lägenhet.
Vi börjar rundturen mitt i den klassiska delen, bland gamla vita våningshus, strösslade med krusiduller, i Josefstadt i hjärtat av Wien. Där bor Martina Morawitz. Hon är 53 år, jobbar halvtid som socialarbetare och tjänar bara 14 000 kronor i månaden efter skatt. Ändå kan hon bo centralt, i en vindsvåning på 72 kvadrat med utsikt över hustak, kyrkspiror och trädkronor. Hyran ligger på 4 500 kronor.
– Det är verkligen fantastiskt för mig. Eftersom jag jobbar halvtid är jag ledig mycket och kan träffa kompisar och gå på caféer och njuta av all kultur här omkring. Hade hyran varit högre så hade det inte gått ihop.
Huset ägs av stadens bostadsbolag Wiener Wohnen, och för att få en lägenhet genom dem får man inte tjäna för mycket. Å andra sidan är inkomsttaket så högt satt att de flesta kan kvala in. Medan andra länder reserverar sina socialbostäder för de allra fattigaste, hyr var fjärde invånare här av Wiener Wohnen.
Därför kan inte bara Tina, utan även fattiga pensionärer, barnrika familjer från andra länder och vanlig medelklass bo bland de fina familjerna i Josefstadt. Det bidrar också till att Tina trivs så bra.
– Det är en bra social blandning i hela staden, tycker hon.
Den meningen upprepas av nästan varje Wienare vi möter. Och även om här finns segregation, kan ingen peka ut något särskilt utsatt problemområde.
Allt började för 100 år sedan. Österrike-Ungern hade förlorat första världskriget och i Wien fanns en extrem bostadsnöd. Tiotusentals människor hyrde madrassplats per timme.
När socialdemokraterna vann valet 1919 var bostadspolitiken prioriterad. All lyxkonsumtion beskattades hårt och pengarna gick till att bygga moderna bostäder.
Anna-Maria Franks pappa hörde till de fattiga tegelarbetarfamiljer som på så sätt kunde flytta från sina eländiga arbetarbostäder till Karl Marx-hof.
– De var sju barn i familjen som bodde i en etta. När de flyttade hit fick de en modern lägenhet på 80 kvadratmeter, med rinnande vatten. Han tyckte det var som att komma till paradiset, säger Anna-Maria.
Karl Marx-hof ligger i exklusiva Döbling i den norra utkanten av Wien. Utifrån ser det ut som en imposant röd borg, mer än en kilometer lång, men innanför de höga valven öppnar sig gröna gårdar. På en parkbänk under kastanjeträd sitter en äldre man i hatt och läser tidningen. Barn från gårdens förskola har intagit en lekplats och några fastighetsskötare från Wiener Wohnen tar kaffepaus i solen.
Anna-Maria är en av dem. Hon växte själv upp i Karl Marx-hof och berättar om en barndom med massor av lekkamrater och stark gemenskap. Det var som en egen liten by, säger hon, men visst var den lite isolerad från omgivningen.
Det bekymrade henne inte då, men nu tycker hon det finns tråkiga fördomar.
– Förut var det viss prestige att bo här. Nu tänker folk att det bara är fattiga i de kommunala husen. Många som bor här är välutbildade, men folk tror bara att det är de största förlorarna.
Själv hyr hon en lägenhet på 60 kvadratmeter för 3 300 kronor i månaden och ser sig som en vinnare.
De låga hyrorna gäller inte bara i Wiener Wohnens 220 000 lägenheter. Ytterligare 200 000 lägenheter har byggts av icke vinstdrivande kooperativ och företag med hjälp av byggsubventioner. I gengäld måste de hålla hyrorna nere, investera vinsten i fler bostäder – och lämna en tredjedel av lägenheterna till stadens bostadskö.
Resten av lägenheterna kan kräva en insats på några hundra tusen kronor. En möjlighet för den som kan ta lån, men inget för exempelvis arbetslösa eller skuldsatta alltså.
På andra sidan staden, i den moderna stadsdelen Kabelwerk, fick Martin Denk och hans fru betala 440 000 i insats för sin fyrarummare. Pengarna får de tillbaka om de flyttar därifrån.
Martin trivs i området, där många barnfamiljer flyttade in samtidigt och det finns affärer, förskolor och skolor, takpooler, grönområden och en teater. Han tycker det är bra att en del av lägenheterna går via stadens bostadskö till dem som inte kan betala insats. Men han ser också att det inte räcker till.
– Jag jobbar med hemlösa och vår organisation har 1 200 platser på härbärgen. Det finns många tusen hemlösa i Wien.
Även om 60 procent av Wienborna bor i subventionerade lägenheter kan vissa grupper inte komma åt dem. Exempelvis är det ett krav att man har varit folkbokförd i staden i två år. Inflyttare måste de första åren klara sig på den privata hyresmarknaden, där hyrorna ofta är betydligt högre och kontrakten tidsbegränsade.
Fattiga studenter och invandrare kunde förr hitta omoderna och billiga privatlägenheter i de gamla arbetarkvarteren runt innerstaden, men de håller på att renoveras och förvandlas till hippa områden. I stället växer en svart marknad, där hyresvärdar tar bra betalt för madrassplatser i överbelamrade lägenheter – lite som för 100 år sedan.
Christian Schantl är kommunikationschef på Wiener Wohnen. Han försvarar det faktum att deras lägenheter är till för dem som redan bor i staden.
– Det skulle vara svårt att förklara för gamla Wien-familjer att de skulle stå tillbaka för folk utifrån, när det är de som har betalat.
Byggstöd, renoveringsstöd och bostadsbidrag kostar skattebetalarna cirka fem miljarder kronor per år. Men enligt Christian Schantl finns inget missnöje med det.
– Vi ser till att det byggs mycket och det skapar också arbetstillfällen och nya skatteinkomster. Och Wienborna fortsätter att rösta fram Socialdemokraterna, som inte har några planer på att ändra modellen.
Framåt kvällen kommer Wolfgang Vogl hem från sitt jobb på en kemisk fabrik. Han bor i Per Albin Hansson-området där alla gatunamn har svensk anknytning. Radhusområdet byggdes med hjälp av svenskt bistånd efter andra världskriget.
Wolfgang är inte alls nöjd. Efter en skilsmässa tvingades han flytta hem till sitt gamla pojkrum här hos föräldrarna. Trots fyra år på kölistan har han inte kunnat få någon egen bostad, för många andra har förtur.
– De säger att jag är för gammal. Man ska vara under 30 år och trångbodd för att få lägenhet.
Det hjälper inte att området är trevligt och hyran låg. När man är 37 och har två egna barn är det inte roligt att behöva bo hos sina föräldrar, tycker Wolfgang.
Nej, alla kan inte snabbt få en bra och billig lägenhet i Wien. Men kanske fungerar det ändå ovanligt bra för ovanligt många även om de inte har gott om pengar. Martina, socialarbetaren i Josefstadt, säger:
– Det finns drogförsäljning, det finns fattiga och hemlösa och några områden med mer oriental karaktär. Men när jag reser till andra storstäder i Europa, ser hur segregerade de är och hur svårt och dyrt det är att få en bostad, då tycker jag att Wien verkligen har lyckats.
Befolkningstorlek
Wien: 1,9 miljoner. Storstockholm: 2,3 miljoner. Storgöteborg: 1 miljon. Stormalmö: 735 000.
Andel hyresrätter
Wien: 80 % (60% subventionerade). Stockholms stad: 43%. Göteborgs stad: 54%. Malmö stad: 52 %.
Personer i kommunal bostadskö
Wien: ca 50 000 (alla aktivt sökande och i behov av bostad). Stockholm: 667 000 (varav ca 93 000 aktivt sökande). Göteborg: 240 000. Malmö: 98 000 (varav cirka 19 200 aktivt sökande).
Genomsnittlig väntetid
Wien: 1,5 år. Stockholm: 10,5 år. Göteborg: 5,5 år. Malmö: 3 år och 3 månader.
Hyressättning
Wien: Reglerad hyra, höjs med index 2 ggr/år, byggkostnad avgörande.
Stockholm, Malmö, Göteborg: Hyror förhandlas varje år, byggår, standard, läge m m avgör.
Snitthyra för 70 kvm, inkl. drift
Wien: 5 800 kr. Stockholm: 7 900 kr. Göteborg: 7 000 kronor. Malmö: 7 420 kronor.
