Trogna bredängsbor stolta över förorten
Paret träffades i början av 1950-talet när de båda var nyinflyttade till
huvudstaden. Han från Ångermanland och hon från Dalarna. Efter tio års boende i
en etta i Hägerstensåsen, fick de erbjudande om en tvårumslägenhet i det nya
bostadsområdet.
I mars 1964 var Bredäng en jättelik byggarbetsplats. Ett skenbart kaos
ackompanjerat av surrande borrar och rytmiska hammarslag. Där kröp grävskopor
och lastbilar fram mellan påbörjade huskroppar, brädhögar, lyftkranar eller
betongblock. Det doftade trä, jord och målarfärg.
På Ålgrytevägen 1, i kvarteret Amaranten, var Svenska Bostäders byggarbetare
nästan klara med tredje våningen.
– Det var toppen att få flytta in. Hyran var på bara 357 kronor i månaden,
vilket var lägre än det vi betalat för vår tidigare lya. Lägenheten var skaplig
även om det var kallt och dragigt i början, säger Gunnar Sundkvist 84 år.
– Innan husväggarna rappades hade vi kunnat, sticka en tårtspade rakt igenom
den tunna väggen och komma ut på andra sidan, berättar Nina Sundkvist 81 år.
Först i september samma år var åttavåningshuset färdigbyggt.
Mellan åren 1963 och 1965 byggdes 3 900 bostäder i flerfamiljshus i Bredäng,
de flesta var treor.
– Vi ville helst ha en trea men fick beskedet att bara barnfamiljer fick
stora lägenheter, säger Gunnar Sundkvist.
– Många av våra nya grannar var trångbodda stockholmare som också fått
chansen till större boende. Lägenheterna var rymliga, fina och välplanerade.
Däremot var omgivningen ganska trist och platt, en stenöken, fortsätter han.
De planterade lövträden, med spinkiga trädstammar, blev som oftast brutalt
avbrutna under helgens mellanölsrus.
Bredäng blev för många hyresgäster ett genomgångsboende innan flytten gick
vidare till radhus eller annat boende.
– Många var ju unga barnfamiljer och ville ut och röra på sig. Själva har vi
blivit kvar här. Det här räcker för oss, säger Nina Sundkvist som sitter på den
inglasade balkongen, med fri utsikt mot skogen nära Mälarhöjdsbadet.
Tvåan på 65 kvadratmeter är välskött och ombonad. Från köksfönstret syns de
karaktäristiska, rektangulära ljusputsade skivhusen.
Bredäng år 2007 är inte längre en stenöken. Naturen har med åren tagit
revansch och bjuder på frodig grönska. Tallar tävlar med björkar om att växa
förbi hustaken. På de kala väggarna trivs svamphattade paraboler. Numera kommer
flera av bredängsborna från världens alla hörn.
–Tyvärr är det få invandrare som är engagerade i Bredängs utvecklingsråd där
de kan ge förslag om upprustning och utveckling. De kanske vill, men vågar inte
säga sin mening, säger Gunnar Sundkvist som själv är aktiv i sin hembygd.
Han tar fram sina gamla diabilder av när Bredäng var ett modernt byggprojekt
som skulle ge trångbodda stockholmare bättre bostäder. Fotografier visar den
festliga invigningen av tunnelbanan och centrum.
– Fiskaffären och bankerna är borta. Häromåret lades systembolaget ned, de
skyllde på att några få söp i centrum, löjligt!, säger Nina Sundkvist.
– Bredäng har ett oförtjänt dåligt rykte. Råka illa ut kan man göra precis
var som helst i den här staden, det är bara att läsa i tidningen, säger Gunnar
Sundkvist.
– Vi skryter gärna över vårt Bredäng, hur fint det är med skogen in på
knuten. Och så är det gott om luft mellan kåkarna, säger Nina Sundkvist.
