Jag fick torka spyor för att få ihop till hyran

Det finns en enskild händelse i min ungdom som jag aldrig missar att berätta om – att jag flyttade hemifrån som sjuttonåring. Inget annat, inser jag nu, har format mig mer. Inte skolgången eller vännerna, inte mina föräldrars skilsmässa, inte musiken jag lyssnade på, definitivt inte någon pojkväns inflytande. Möjligtvis böckerna jag fyllde mina kromade hyllor från Ikeas ungdomsavdelning med.

Men att ta det avgörande steget ut ur föräldraboet redan mellan ettan och tvåan på gymnasiet påverkade allt jag var och gjorde.

Jag tänker att jag hade kloka föräldrar som lät mig gå, trots upprepade brott mot alla tänkbara regler och en tonårings okuvliga tro att utegångsförbud var satta enkom för att brytas. Trots att jag själv som förälder inte hade haft särskilt stor tilltro till den truliga och struliga sjuttonåring som var jag.

Att jag drömde om en karriär som journalist, och i förlängningen någonstans i fjärran också som författare, hade funnits där sedan barnsben. Men i stället för att sitta hemma på flickrummet och skriva dikter var jag nu tvungen att försörja mig.

Studiebidraget räckte inte långt och mina föräldrars ekonomiska hjälp var välkommen, men mest symbolisk. Hyran skulle betalas, mat behövde köpas och det dök förstås upp andra räkningar vars existens jag som tonåring aldrig förut funderat över.

Det blev jobb som städare på Englandsbåtarna, där man fick lönetillägg för nedspydda hytter, och som biträde på Centralstationens kafé. Precis så slitigt som det låter, och nödvändigt för en då tämligen bortskämd gymnasist med liten verklighetsförankring.

Men belöningen fanns där varje morgon då jag vaknade för att ta spårvagnen till Hvitfeldtska gymnasiet. En egen lägenhet. Mitt namn på dörren. Min balkong med plats för en stol. Mitt, mitt, mitt, tänkte jag likt en besatt Gollum. My precious.

Fortfarande i dag är minnena från den lilla ettan bakom ryska konsulatet vid S:t Sigfridsplan i Göteborg inbäddade i ungdomens romantiska skimmer med smak av frihetens sötma. Lägenheten blev något av en fritidsgård för varenda kompis som råkat missa bussen och stod utanför med bedjande blick mitt i natten. Ja, detta är före mobiltelefonernas tid också, folk bara kom och ringde på.

Jag lärde mig många viktiga saker där. Älska, avsky, resa mig upp från den dumpades hårda fall, att panera fisk och göra rent ugnsformar efter lasagne, plantera blommor, använda en tvättmaskin. Jag lärde mig att sålla vännerna från resten, säga nej och stänga dörren, att försörja mig och att sikta framåt, uppåt. Och att inte dra upp persiennen naken när det pågår takläggning på huset tvärs över gården.

Eller jo, förresten. Den bjuder jag på.