Kommunen där 150 lägenheter jämnas med marken – vill slippa bidragsberoende
Utemiljön är i det närmaste pedantisk. Nyasfalterade gång- och cykelstråk, välskötta planteringar och en ny multisportarena. Tre miljoner kostade ansiktslyftningen som gjordes för två år sedan. Stöd från Boverket bekostade hälften.
Men det var då. Nu gapar de allra flesta fönster tomma och de två tegellängorna i miljonprogramsområdet Stålhagen i Hultsfreds utkant ger känslan av en spökstad. När Migrationsverket nyligen lämnade området efter 30 år stod plötsligt 100 hårt slitna lägenheter tomma.
Det råder faktiskt bostadsbrist i Hultsfred, men det är centrala lägenheter med hiss som smålänningarna efterfrågar. Trevåningslimpor från mitten av 70-talet utan hiss, dessutom en kvarts promenad från centrum, finns det ingen större efterfrågan på. Speciellt inte om hyrorna skulle hamna i nivå med nyproduktion om husen totalrenoverades, och det är det som krävs, enligt Hultsfreds bostäders vd Helena Grybäck-Svensson.
De flesta av portarna till trapphusen står öppna så det är bara att gå in. Kontaktinformation till den lokala Hyresgästföreningen anno 2002 hänger kvar på en av tavlorna. Klotter på väggar med alltifrån svordomar till kärleksförklaringar. Vi släpps in i en tom trea, som enligt Helena Grybäck-Svensson är för området normalsliten. Köksluckor och hurtsar saknas, parketten i vardagsrummet är bortom all räddning och var och varannan dörr är inslagen.
Det kommer att kosta omkring 15 miljoner kronor, plus nedskrivningar i bokföringen att jämna husen med marken. Att sälja skulle i det korta perspektivet bli billigare, men Helena Grybäck-Svensson förespråkar ändå rivning.
– Det spelar ingen roll om det är vi eller någon annan som ska renovera. Kostnaden blir ungefär densamma och hyrorna också. Och samma låga efterfrågan, säger hon.
Farhågan vid försäljning är att någon ska köpa husen, inte renovera och ta in bidragsberoende hyresgäster från andra håll i landet. Hultsfred är en av fyra kommuner som i vår granskning svarar att man har eller planerar att riva för att slippa social dumpning. Det blir dyrare i slutändan än att riva. Förutom de 100 lägenheterna i Hultsfred handlar det om 50 lägenheter i Virserum, ett samhälle med knappt 2 000 invånare tre mil sydväst om Hultsfred.
Uthyrningsansvariga på Hultsfreds bostäder har en rutin när människor från andra delar av landet hör av sig och vill hyra bostad. Har de sin försörjning säkrad? Varför vill de flytta till Hultsfreds kommun? Med en privat värd som ägare förloras helt den kontrollen. Då hör de biståndsberoende av sig till socialförvaltningen först när de är bosatta i kommunen. Marie Stjernström, sektionschef på socialförvaltningen, har fått höra många historier om hur främst nyanlända från storstadskommunerna fått välja mellan färdiga hyreskontrakt hos privatvärdar i glesbygdskommuner.
– I ett fall har vi till och med fått berättelser om att en kommun och en privatvärd här i Hultsfred haft ett regelbundet samarbete med att förmedla bostäder till nyanlända i behov av bistånd, språkundervisning och barnomsorg. Men när vi konfronterat storstadskommunerna nekar de till all inblandning, säger Marie Stjernström.
Hon vill inte säga vilken kommun det handlade om. Men när vi frågar i enkätform vilka kommuner som är de värsta sociala dumparna svarar Hultsfred ”övervägande Stockholmskommunerna”.
Marie Stjernström berättar om att hon under 2020 sett en minskning av antalet nyanlända som söker sig till Hultsfred från andra kommuner. I stället sker en inflyttning av personer med trasslig bakgrund och som vanligtvis har svårt att få ett förstahandskontrakt. De kan behöva hjälp av kommunen med både sin ekonomiska och sociala situation. Dessa nya invånare får ofta bostad hos privatvärdar som äger slitna hus ute på landsbygden.
– Värdarna ser bara till att få in hyran. Om det börjar strula finns en bild av att de omedelbart kan kasta ut hyresgästerna. Jag har fått förklara många gånger att det bara är kronofogden och hyresnämnden som kan vräka någon. Det finns en stor okunskap om vilket ansvar det innebär att vara hyresvärd, säger Marie Stjernström.
En av de orter som ofta nämns är Rosenfors, knappt två mil söder om Hultsfred. Vi åker dit. Det anrika järnbruket finns kvar, men affärerna är nedstängda för längesen. Medborgarhuset ligger öde. Träd och buskage har växt upp. Det som en gång var bygdens hjärta och samlingsplats håller i dag på att tas över av naturen. Orten har tappat hälften av sin befolkning på 50 år, nu bor här knappt 300 personer. Rosenfors fanns listad i Hem & Hyras granskning av samhällsservicen i de 100 tätorter som minskat mest.
Hultsfreds bostäder sålde flera hus i Rosenfors i slutet av 90-talet. Ett av dem är ett tvåvåningshus byggt i början av 60-talet. Putsen har rasat på flera ställen på fasaden. Frisersalongen Julia i källarvåningen har slagit igen men skylten sitter kvar. Persiennerna är neddragna i många fönster, i ett hänger en adventsstjärna fortfarande uppe. Det ser helt öde ut, men i ett av fönstren på andra våningen syns ljuset från en tv-apparat. Vi knackar på en dörr med brytmärken.
Leif Montin tror först att det är polisen som ringer på. Men när förvåningen lagt sig berättar han osminkat om att han försöker att få ordning på sitt liv efter en jobbig period med missbruk. Leif Montin kommer från Stockholm där han i många år var hemlös, sov ute och i trappuppgångar. Han försörjde sig på kriminalitet och har dömts till fängelse för ett allvarligt brott.
För två år sedan fick han hjälp med att flytta till ett familjehem i Virserum, knappt tre mil söder om Hultsfred. Men när han skulle bo i en egen lägenhet slutade det med att han blev vräkt. Leif hade fått tag i en lista på hyresvärdar att ringa och fick napp direkt på ettan i Rosenfors. Han har skuldsanering och hyran på 3300 kronor betalas av socialen. Nu är han ensam kvar i huset med 16 lägenheter. Men inte så länge till. Han har fått en ny chans i Virserum och ska flytta till en stor etta där om någon månad.
– Nu längtar jag bara härifrån. Fast det är ju skönt att bo helt ensam i ett hus och kunna poppa musik på hög volym, säger Leif Montin.
Miljöförvaltningen har tidigare fått in klagomål på allt från svartmögel till nedskräpning och skällande hundar i fastigheten. Den Stockholmsbaserade värden säger sig vilja sälja huset. När jag ringer upp och ställer frågor undrar han om jag är spekulant och börjar genast prata om vilka utvecklingsmöjligheter som finns. Före pandemin hade han tänkt att starta ett LSS-boende.
De två hus han äger på andra sidan gatukorsningen ligger redan ute till försäljning. Där är fyra av tio lägenheter outhyrda.
Niklas Strömberg är en av hyresgästerna där. Han står och röker i fönstret tillsammans med ständiga följeslagaren Nalle, en korsning mellan labrador och amerikansk varghund. När Niklas Strömberg kommit på kant med värden i Fagerhult där han bodde innan, fick han tips om att det fanns lediga lägenheter i Rosenfors. Han vittnar om att det varit en del problem med skadegörelse och inbrott. Men nu är det hyfsat lugnt. Att huset där han bor är till salu kom som en nyhet.
En välvårdad BMW-kombi från början av 00-talet rullar sakta förbi och parkerar vid villan som ligger på andra sidan gatukorsningen. Pensionerade paret Edgar och Regine Schmeiss kommer hem. De flyttade till Småland från Berlin när sonen bosatte sig i trakterna. Med tysk brytning berättar de om att det varit stökigt i hyreshusen, att polisen är här ibland och att folk flyttar in och ut i strid ström.
– Riv! Det är så sunkigt, säger Regine och gestikulerar upprört med armarna när jag berättar att ett av grannhusen snart kommer att vara helt tomt och till salu.
Det kommer dock sannolikt inte att ske inom en rimlig framtid. För vem vill ta den kostnaden. Knappast värden som vill sälja och få tillbaka sina pengar. Inte kommunen som har nog med rivningskostnader för sina egna hus. Någon statlig hjälp finns inte. I en gatukorsning på småländska glesbygden ställs frågan på sin spets: Vem ska ta ansvar för hyreshus som ingen seriös värd vill ha?
