Adam och Zara tvingades flytta från hemkommunen mot sin vilja: ”Vi skulle bara bort”
Familjen Taha flydde kriget i Syrien och kom till Sverige 2017 med hopp om att kunna skapa ett tryggt och bra liv här. Efter över två års väntan i Småland fick de uppehållstillstånd och blev anvisade en kommun som skulle ta emot dem: Solna, precis norr om Stockholm.
Det var på ett sätt en vinstlott eftersom där finns större möjligheter till jobb och studier än på många andra håll i landet. Men även en nitlott, eftersom Solna hade en strikt princip att bara låta nyanlända bo kvar i två år. Många andra kommuner erbjöd flera år eller riktiga förstahandskontrakt.
– Det var en chock för oss när vi skulle skriva på kontraktet. Efter två år skulle vi behöva starta om igen. Som flykting lever man med så mycket osäkerhet och instabilitet, det sista man vill är att behöva flytta, säger Zara.
– Vi sa till dem att vi har tre barn, de behöver trygghet här. Men de sa att vi måste skriva på och vi hade inget annat val, fyller Adam i.
De flyttade in. Adam klarade snabbt kurserna i svenska och fick jobb i sitt gamla yrke, som trädgårdsmästare. Zara började studera global hälsa på Karolinska institutet. Barnen gick i förskola och skola och ett tag var allting bra. Men alltför snart kom brevet från Solnas bostadsbolag Signalisten: Om sex månader måste ni ut.
Adam och Zara kämpade
Zaras ögon tåras när hon berättar om det halvåret, då flytten kom allt närmare. De stod i bostadsköer, ringde privata hyresvärdar, satte upp lappar, la ut på sociala medier och frågade alla de kände. Ingen kunde hjälpa dem med bostad.
– Det kändes som att vi mycket snart skulle bli hemlösa med tre barn. Jag känner fortfarande under skinnet hur stressande det var. Ingen på Solna stad visade någon barmhärtighet, säger hon.
Hem & Hyra har i skrivit om att mer än var tredje kommun uppger att de fått nya invånare genom så kallad social dumpning. Ofta handlar det om rika storstadskommuner med bostadsbrist som ser till att bidragsberoende hushåll flyttar till fattiga avfolkningskommuner. Familjen Taha försörjde sig själva i Solna, men de enda bostäder kommunen tipsade dem om låg i andra delar av landet, långt ifrån jobb och studier.
– Vi bönade om att få stanna i sex månader till, så att Zara kunde avsluta sin utbildning, men fick nej. Till slut planerade jag att köpa ett tält och slå upp det framför stadshuset i Solna, säger Adam.
En vecka innan flyttdagen kom räddningen. Stockholms stadsmission erbjöd ett tillfälligt kontrakt på en fyra i Vasastan i Stockholm.
Det är där vi ses. I en rymlig 80-talslägenhet med balkong högt upp i huset. Barnen går i ny skola och förskola. Zara är klar med sin utbildning och har jobbat som reparatör medan hon söker arbete inom folkhälsoområdet. Adam har just denna dag fått erbjudande om ett nytt jobb som trädgårdsmästare. Vi firar med kaffe och kanellängd.
Adam och Zara Taha tror på en framtid i Sverige igen och orkar ännu inte börja oroa sig för vad som händer när det här hyreskontraktet löper ut om ett halvår.
– Vi letar bostad, men inte så intensivt just nu. Vi måste få lite vila från det och kunna fokusera på våra barn, säger Zara.
Fyra år i stället för två
Även för andra nyanlända som anvisats till Solna ser det numera ljusare ut.
Efter valet förra hösten blev det maktskifte i Solna stad och Socialdemokraternas Sara Kukka-Salam blev kommunstyrelsens ordförande.
– Bland det första beslut vi fattade var att barnfamiljer ska kunna bo kvar i fyra år. Då hinner de vuxna avsluta SFI och en yrkesutbildning och är bättre rustade. Har man jobb så är det mycket lättare att efterfråga en egen bostad, säger hon.
Andra Solnabor kan inte räkna med att få hjälp med bostad i fyra år, varför ska nyanlända ha det?
– Våra modulbostäder har legat ute på bostadsförmedlingen men det var ett totalt ointresse för dem från etablerade solnabor. De är små och dyra och många har stått tomma, säger Sara Kukka-Salam och tillägger:
– Grundproblemet är att den förra regimen inte byggde vanliga hyresrätter. Det ändrar vi på nu.
