Monirah tror på berättelsen

Värmland Oavsett om hon bor i Kabul eller Karlstad arbetar Monirah Hashemi med teater för att få människor att lyfta varandra. Nu är hon aktuell med en ny pjäs.

Det är långt mellan Kabul och Karlstad. Men Monirah Hashemi drar ofta paralleller. Och det känns helt naturligt. För människor är i grunden väldigt lika varandra, även om kulturerna är olika. 

I Afghanistan turnerade hon runt och tog upp orättvisor med hjälp av rollspel och forumteater. Arbetet ledde till att hon blev hotad av dem som insåg kraften som fanns i att människor började våga tala om sina personliga upplevelser. Så när hon fick en inbjudan av Riksteatern att delta i ett projekt i Karlstad, tackade hon ja.

Läs ocksåLapparna har gjort trapphusen tryggare: "Det har blivit mindre häng"Två män med varsitt barn på en parkbänk. Mannen närmast kameran är svart med kort mörkt hår. Han har sin ett och ett halvt-åriga son i famnen och ler in i kameran. I handen håller han ett grönt äpple. Sonen är klädd i regnjacka och tittar in i kameran med ljusa ögon. mannen till höger i bild är också svart. Han har mörka glasögon och skägg. Han ler lätt och pekar mot kameran. Bredvid sig har han sin dotter, snart tre år. Hon har bruna flätor och ser lite skeptisk ut. I handen håller hon en mobiltelefon.

Pjäsen hon är aktuell med nu, heter Fågelskrämman, och handlar om att komma ny till ett land och om skillnader och likheter i kulturer. Den riktar sig till barn och hade premiär i mitten av mars. Fågelskrämmor ska ju skrämma fåglar, men den här bestämmer sig för att den vill något annat: bli vän med fåglarna. 

På samma sätt menar Monirah att varje människa själv bestämmer vem hen vill vara och tillföra samhället – eller sitt eget bostadsområde: gott eller ont.

– Om du hör någon prata illa om en person eller om ett område, så måste du gå till dig själv och se vem du är. Ska du sprida ryktet vidare och förstärka problemen – eller tänker du göra något för att det ska bli bättre? Det kan alla välja mellan, säger hon.

Läs ocksåFår bo kvar trots dödshot och rasistiska glåpord - "subjektiva uppfattningar"Bildkollage med en bakgrundsbild av ett vitt hus och en svartvägg där Öbos röda logga syns. Därtill en siluettbild av en person.

För det där med att människor på olika platser får olika rykten, det känner hon igen från alla platser hon bott på.

– En del kunde säga till mig när vi turnerade runt i Afghanistan ”att i den staden får ni akta er, där är människorna farliga”. När jag kom till Karlstad pratade en del illa om Kronoparken eller Våxnäs. Men få av dem som pratade hade varit där. Människor är sällan ens medvetna om att de blir en del i att sprida rykten, säger hon.

Och just där tycker Monirah att den skapande delen av kulturen har en viktig roll – i att försöka lösa konflikter och se likheterna mellan människor. 

Läs ocksåAllvarliga fel på lekplatser åtgärdas inte – barnfamiljen är kritisk: ”Känns så där”En småbarnsfamilj. Närmast kameran en liten flicka som ler och tittar in i kameran. Stående bakom henne mamman. Sittande på huk gör pappan. Han håller i handtaget till en kärra där ytterligare en liten flicka ligger.

Men vad kan en ensam kvinna göra i ett land som Afghanistan för att förändra samhället?

– Hon kan berätta. Alla har en historia och berättar du den – om så bara för dina barn – gör du skillnad. Men är du tyst, kan saker fortsätta.

Läs också Stryprisk på Asmas lekplats fanns kvar i ett år – trots besiktningsmannens larm Jeanette väcktes av explosionen: "Var smäller det nästa gång?"

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.