Svårt att bli vuxen
En glad, ung tjej kommer knatande från gymnasieskolan i Falkenberg med en barnvagn i brunt manchestertyg framför sig.
Nadja Thorup Palo, 19, går sista året på det humanistiska programmet. I dag har hon bara haft halvdag i skolan och tvååriga Minna har kunnat vara med. Hon sover gott i vagnen när vi strålar samman med Nadjas mamma Gitte Palo.
De bor tillsammans med Nadjas lillebror och Gittes sambo i ett hus i lilla Långås ett par mil från stan. Huset håller på att repareras. Det är fullt med grejer överallt och det är bättre att ses på ett fik tycker de.
Medan Minna sover berättar Nadja och Gitte rappt och öppet om hur det är att bo under samma tak.
En basal fråga får det att blixtra till direkt.
Vem tar ansvar för vad där hemma?
– Vi försöker dela på det så gott det går … börjar Nadja, men noterar snabbt någon nyans i sin mammas kroppsspråk.
– Vi försöker dela, det gör vi! Du kan inte säga annat!
– Jag har inte sagt ett ljud, säger mamma Gitte lugnande.
Spelet mellan förälder och tonåring känns välbekant. Gitte nickar.
– Det är en ganska knepig situation. Vi är båda två vuxna kvinnor med ansvar för barn, men vi är också mor och dotter. Vi är kvar i det där att jag tjatar på Nadja att hon ska göra saker och hon suckar för att jag tjatar. På något sätt har vi stagnerat där sedan Nadja fick barn.
Graviditeten var inte planerad och upptäcktes sent. I teorin var Nadja ändå förberedd, men när hon stod där på BB i april 2011, på väg hem med Minna, slog insikten till.
– Jag visste ju att jag skulle få barn, men när jag fick med mig bebisen hem och insåg att det var på riktigt, var det ändå en chock. Och amningen – jag hade inte fattat vidden av vilken insats man behövde gå in med! Då lyssnade jag mycket på mamma.
När Minna bara var fyra månader började Nadja gymnasiet. Då tog hennes mamma och mormor hand om Minna två dagar var i veckan.
– Det var skithäftigt, vi var fyra generationer som samarbetade dygnet runt och var väldigt tajta, säger Gitte.
Visst var det ändå jobbigt och det egna företaget fick Gitte sköta på kvällstid. Nadja kände sig pressad av att hennes mamma och mormor fick ta ett ansvar som egentligen inte var deras. Men hon behövde verkligen deras uppbackning.
Under den period i livet då de flesta ungdomar frigör sig från sina föräldrar, behövde Nadja sin mamma mer än tidigare.
– Jag ville ju klara allt själv. Men det hemska är att om jag inte hade haft den hjälpen så hade de nog tagit Minna ifrån mig. Jag hade inte klarat det själv. Jag har tur som har en familj som har kunnat ställa upp så mycket och jag är verkligen jättetacksam för det.
Det gick bra till i somras. Då blev irritation och bråk allt vanligare. Både Nadja och Gitte fick svårt att stå ut.
Det blev tydligt att det är dags att frigöra sig från varandra.
– Vem som helst vill ju ha ett eget liv. Man vill flytta hemifrån och leva på egen hand. Jag känner mig väldigt mycket mer vuxen än innan jag fick barn, men det går inte att bli riktigt vuxen när man bor kvar hemma, säger Nadja och Gitte håller med.
– Jag såg länge Nadja som ett barn när hon hade fått barn. Nu i sommar har jag mer känt och sagt att nu är du vuxen, nu får du ta ett vuxet ansvar. Jag ska inte behöva plocka upp Minnas leksaker.
Det har blivit åtskilliga urladdningar om detta. Gitte, som har kunnat hantera att de egna barnen har strött leksaker omkring sig, känner att det här är en annan sak.
– När mina barn var små var det mitt fel om leksakerna inte hade plockats upp. Nu är det någon annan som inte har plockat upp i mitt vardagsrum. Jag ska erkänna att jag också kan vara stökig, men då är det min röra, säger Gitte.
Nadja kontrar med att hon står ut med sin och Minnas röra, men inte tål mammas.
– Och jag pluggar heltid, hämtar på dagis, fixar för natten, gör läxor – och så ska det vara ännu mer saker att göra. Jag vet att jag måste göra det, men jag orkar inte!
Nu får Nadja en föreläsning om hur det är för de flesta småbarnsföräldrar. Man jobbar hela dagen, hämtar barn, handlar mat, lagar middag, diskar, tvättar, städar, nattar.
– Sedan, när allt det är gjort, då kan man vila. Du är kvar i tonårsbeteendet att vila först och sedan göra annat om du orkar, säger mor till dotter.
Nadja håller inte helt med om mammans beskrivning, men hon tror det blir lättare att sköta ett eget hem.
– Jag tror det klarnar då, helt klart. Då blir det inte så diffusa gränser mellan vad som är mitt ansvar och inte.
Båda vet att det är hög tid för henne och Minna att flytta.
Nadja söker bostad. Hon har letat i Långås, utan resultat. Falkenbergsbostäder har flera års kö. Privata värdar har hittills inte gett något. Socialtjänsten kan inte hjälpa till.
– Jag har varit så frustrerad över att samhället inte har något stöd för unga mammor. Skolgång, dagisplats, ekonomi, bostad – allt är svårt att få ihop. Särskilt om man vill fullfölja gymnasiet och det är ju jätteviktigt, säger Gitte.
Minna vaknar och sträcker på sig i vagnen. Lyckligt ovetande om mammas och mormors bekymmer trollar hon bort all oro med ett stort leende.
Allra mest är hon bara till glädje och Nadja ser ljust på framtiden.
– Jag vill flytta hemifrån, gå färdigt skolan och plugga vidare. Sen får vi se.
