Att älska ett rum som ett barn

Man lärde sig stegen. Knackade det på dörren visste man vem det var som stod utanför innan man hade öppnat.
Egentligen var det bara ett rum, 15 kvadratmeter med egen toalett. Men ska jag berätta om min första bostad så måste det bli den här.

Andrahandslägenheterna har passerat revy. Ett rum och kök, som låg i en sockerbit vid motorvägen, dit jag tog Bosse första gången. Vindslägenheten som jag delade med halva Europa på Forhåbningsholms allé. Martin och jag som dansade till Mothers finest, och delade en back öl en lördagsförmiddag för att kunna panta flaskorna för att få pengar till mat. Och Andrea, italienaren som skrek ”Leeena, I could maarry you for this reason” när jag kom hem med en lågpris­­­­servis, som jag hade köpt på Søstrene Grene. Lägenheten uppe på Söder i Stockholm där Ravelli tog straffen, och hela Stockholm som vrålade under oss. Eller ettan med den vackra gården och den galna vaktmästaren, som ville kolla efter bomber i min väska när jag kom hem.

Bara en bostad är ens första. Känslan den gången när jag var 19 år och stod på tröskeln och tittade ut över mina 15 kvadratmeter.
Det här älskar jag bara för att det är mitt. Som man älskar ett barn. Inte för att det är vackert, inte för utsikten utan för insikten.
En grå linoleummatta, en stol, ett skrivbord och en säng i gulnad bok. Orangefärgade gardiner med invävda trådar i brunt, grönt och lila. Som ett offentligt väntrum. Och ändå.
Antagligen är det den allra mest exklusiva känsla som jag har haft.
Att sätta sitt namn på dörren. Att trä upp sin nyckel på en nyckelknippa. Att skriva upp en sifferkombination som folk kan ringa. Att kunna säga till sig själv att de här kvadratmetrarna luft och golv och tak är mina.
Att ha ett hem. Innan prylarna börjar äga en, och innan man har en massa tankar om hur allting ska vara.

Regnstänket och blänket på kvällarna på fönstret som täckte hela ena långsidan av väggen. (Vilket sa mer om storleken på rummet än om storleken på fönstret.) Upplysta dockskåp på andra sidan gården, befolkat av dockskåpsmänniskor, som ännu inte hade börjat gruppera sig i kärnfamiljskonstellationer.
13 identiska rum på min korridor, fyllda med identiska möbler. Bara människorna i de olika rummen var olika. Men det räckte. Vi räckte till.
Ivans saxofon, Lars skivspelare med Tom Waits och tillhörande whisky i bokhyllan, Patriks böcker, Jennys gitarr. Inget rum var det andra likt. Ingen människa är någon annan lik.

Man lärde sig stegen. Knackade det på dörren visste man vem det var som stod utanför innan man hade öppnat. Anonyma rum framhävde snarare olikheterna, än att de slätade över.
För det var våra hem.
Och det handlade inte om Sköna hem eller unika kök eller speciellt utvalt kakel. Det handlade inte om bostadsrätter – och nu ska alla äga sitt eget boende.
Mina 15 kvadratmeter var bara ett rum. Men det var ett rum som lät mig finnas.