Jag var så pepp – men pappa ville inte

Jag var så himla redo. Hade fan varit redo ända sen jag blev tio. Det tyckte jag själv i vilket fall. TÄNK ATT FÅ FLYTTA HEMIFRÅN! Inte så mycket kanske för att bli kvitt pappa som jag bodde med utan kanske mer för att bara få bestämma allt själv.

Jag samlade prylar och gjorde upp stora planer. Ritade kök, bestämde färger och visste precis vilken slags mosaik jag skulle ha som stänkskydd vid diskbänken. När andra sextonåringar slösade pengar på billiga drinkar köpte jag inredning som jag la i något slags modern brudkista. Bröllopet sket jag fullständigt i, grabbarna också (eller okej då nu ljuger jag, men inte på det sättet) men åh alla dessa prylar!

Åren gick och till slut började jag och pappa kolla på lägenheter. Vi skulle byta hans stora trea till två mindre. Jag var så pepp. Det var bara det att pappa inte ville flytta. Vare sig ifrån trean eller mig. Han har faktiskt inte flyttat än, en så där 20 år senare.

Vi måste ha kollat på 50 lägenheter. Ingen var bra nog för pappsen. Så jag drog utomlands. Till släkten i Belgien. Där var det inte så svårt att få en lägenhet, men desto lättare att bli av med den. Som hyresgäst har man inte så mycket att säga till om.

I Belgien skriver man på kontrakt som löper tre, sex eller nio år. Vid varje ny period har värden rätt att skicka ut dig, bara så där. Vitvaror och spis får man köpa och installera själv och sen flytta med till nästa boende om man nu behöver flytta igen. De flesta hus är väldigt oisolerade och värme oerhört dyrt.

Jag frös mig igenom några år där på iskalla toalettsitsar och framför livsfarliga element.

Men det bästa är att det går att välja, du kan bo stort, litet, dyrt eller billigt. Och som vuxenfrihetstörstande tonåring var det fantastiskt. Helt plötsligt delade jag och två kompisar en femma med stuckaturer och balkong bredvid stadens bästa torg.

Väldigt stor skillnad mot hur det såg ut hemma i Stockholm. Eller hur det ser ut nu för all del. När jag tänker på hur mina barn ska ha chans att komma in i Stockholms bosystem känns allt mest hopplöst.

Jag gjorde precis en högst ovetenskaplig snabbenkät på Facebook. Ingen hade ställt sina barn i någon kö. Ingen visste ens hur man skulle göra.