”Måste jag flytta så slutar jag äta”
Birgitta Leander bor i Bö i ett hyreshus från 1940-talet. Precis som många ensamstående pensionärer har hon en väldigt tajt ekonomi. I en ny rapport pekas de ut som en av de allra mest sårbara grupperna vid större hyreshöjningar.
Birgittas inkomst är 500 kronor över EU:s fattigdomsgräns, den som brukar användas för att definiera ”fattigpensionärer”. Pengarna hon har över efter att hyran är betald ligger ungefär en hundralapp under Göteborg stads norm för skälig levnadsnivå för hennes åldersgrupp.
– Jag har arbetat som bildkonstnär och får ut 12 300 kronor i pension, bostadsbidraget inkluderat. Hyran är 7 350 kronor. Hade jag inte haft lite ärvda pengar efter min mamma hade jag inte haft råd att köpa kläder och skor. Men jag knaprar hela tiden på mitt sparkapital. Vad händer den dagen jag bara har min pension och de höjer hyran?
Lägenheten, där Birgitta Leander har bott i 20 år, är en trea på 83 kvadratmeter.
– Visst kunde jag bo mindre. Men jag bor hos en privatvärd och de mindre lägenheterna i huset ligger fyra trappor upp utan hiss. Det är inget alternativ om man är 76 år och har ont i benet, säger Birgitta Leander.
Att flytta från området är heller inget hon vill.
– Jag trivs här och har mitt sociala nätverk här. Jag har inga kontakter i andra stadsdelar. Måste jag flytta faller alla förutsättningar för livskvalitet. Då slutar jag äta, säger Birgitta Leander.
Eftersom Birgitta Leander bor i en relativt välbärgad del av staden har de flesta av hennes bekanta en bättre ekonomi. Men en av hennes väninnor är förtidspensionär och har det också knapert.
– Hon har samma ångest varje höst. Det finns så många andra saker som är negativa med att bli äldre, att det då ska vara boendefrågan som plågar livet ur oss? Jag blir galen på att vi har den här politiken, säger Birgitta Leander.
