Livet var rock´n´roll och jag var hopplös

​Jag hade just deltagit i min första ockupation av Jönköpings brandstation och fyllt 20 år. Men hyreskontraktet i trähuset hade jag och Åsa kommit över på helt lagligt vis. Samma kväll som vi lastade flyttkartonger på min cykel passade vi på att göra en aktion mot en av stadens pälsaffärer. Engagemang eller energi led vi ingen brist på.

Lägenheten hade tre rum och ett rymligt kök där relationer och revolutioner avhandlades i oorganiserade stormöten. KPML(r)-arna i grannlägenheten flyttade och vi fick in våra egna kamrater. Snart hade brandstationsaktivisterna tagit över hela huset. Åsas och min lägenhet saknade varmvatten och toalett och ingen av oss hade dusch. Första sommaren byggde innovativa Nico en dusch på gården som bestod av plastdunk på taket med tillhörande lång slang.

Förutom tron på den stundande revolutionen saknade vi alla framtidsvisioner. Hellre rock´n´roll än ett fast arbete var parollen och vi levde för dagen. Ingen pluggade eller hade fast arbete. Vi tog säsongsjobb på fabriker och vickade inom vården när vi inte frekventerade socialen eller tjatade till oss stämplar i kas-korten på arbetsförmedlingen.
Även på andra vis var jag en hopplös jävel.

Trots gymnasieutbildning på hemmafrulinjen saknade jag total talang för såväl matlagning som städning. Jag var en snorvalp som inte heller fattade vikten av basic respekt. Man knullar inte klockan tre på natten med en ljudstyrka som får originaltapeterna från 20-talet att krulla sig och polarna våningen över att tvingas ha en hammare bredvid sängen för att banka sig till nattro. Jag uppläxades. Skolades vid spisen och hutades till hygienteknik. Kollektivkamraterna uppfostrade mig. De lärde mig allt jag behövde veta för att kunna fungera med andra. De var mitt allt.

Folk flyttade ut och in i en strid ström. Hyran låg på 439 kronor i månaden och delades ibland mellan fem personer. Det var kallt som satan om vintrarna, men gemenskapen glödande varm. Öppet och tillåtande. En oas för alla som inte platsade i världen utanför.

Med dagens renoveringshysteri, krav på lyxstandard och en allt girigare marknad känner jag både sorg och ilska över hur särskilt unga människor motas bort från bostadsmarknaden. Moderaternas tal om valfrihet är ett hån. Mitt första boende på Fortunagatan i Jönköping, Lyckans gata, jag blundar, ler. Och försöker hålla drömmen vid liv om att alla en dag ska kunna hitta hem. Även om man inte fötts med silversked i munnen, har kontakter, fast arbete eller om man bara precis har fyllt 20 år.