Mätt och belåten på arton kvadrat

Jag har bott på över 25 adresser i fyra städer, men bara en enda gång haft en egen lägenhet och det varade bara ett halvår.
Året var 1978 och jag gick första året på Scenskolan i Stockholm. Jag hade bott i min väninnas vardagsrum i Aspudden den första terminen med alla mina saker i kassar och letade febrilt efter en annan bostad. Då fick jag höra talas om Alma Detthow. 

 

Denna dam hade i början av 1900-talet lagt märke till att många unga kvinnor hade sämre utbildning, sämre betalt och fick sämre mat än unga män, så hon donerade tre fastigheter hon ägde i centrala Stockholm till en stiftelse som bar hennes namn. Där fick kvinnorna bo i egna lägenheter där det ingick ett mål lagad mat om dagen i hyran. Det fanns mest ettor i husen, men det skulle duga gott till mig. 

 

Jag skickade efter ansökningspapper och blev kallad till intervju. De var noga med att man var singel och att man tänkte uppföra sig om man flyttade in. Jag gjorde tydligen ett tillräckligt gediget intryck och efter bara någon månad var förstahandskontraktet mitt. Hyran för min etta var 608 kronor inklusive måltiderna. Det var otroligt prisvärt.
Fastigheten jag bodde i låg på ett litet avskilt område som kallas Atlasområdet. Det ligger nere vid järnvägen och nås med trappor från S:t Eriksplan.

 

Min lägenhet var på 18 kvadratmeter. Du klev in i en liten hall och hade då toaletten till vänster och köket till höger. Alla dessa tre rum var på cirka en kvadratmeter var. Rakt fram låg ett rum som saknade räta vinklar, det var bredare mot ingången och smalnade av mot det enda fönstret.

 

Jag tog min Volvo Amazon och for till Ikea för att köpa möbler. Köp nu inte smått bara för att lägenheten är liten, sa jag till mig själv. Du lär inte bo här i all evighet.
Alltså blev det 120-säng, en 50 centimeter djup Billy (eller om den hette Ivar på den tiden) i tre sektioner och en rejäl skrivbordsskiva som stod på bockar.

 

 Det var lite knöligt att få in allting i bilen, men det var ingenting mot hur trångt det blev i rummet när allting var monterat. Jag fick skråa mig fram mellan möblemanget för att ta mig till fönstret.

 

Maten som ingick i hyran var en riktig vinstlott. Scenskolan sög verkligen musten ur en, så det var otroligt skönt att komma hem vid 18-tiden och glida in i matsalen. Där väntade en hemlagad tre-rätters middag att avnjuta i en lokal som påminde om pensionatsmiljö från början av 1920-talet. De flesta som bodde i huset var unga tjejer, många från Norrland, och så några äldre tanter som hade förblivit ogifta och stannat kvar i huset.

 

Studielånet räckte inte riktigt, så när min favoritkille från Gotland kom och hälsade på hjälpte han mig att spela in pengar till hyran i T-banan. Det vill säga jag sjöng till gitarr medan han samlade in pengar i en hatt och höll utkik efter polisen.
Sedan gällde det att smuggla in honom i lägenheten på kvällen. Män fick möjligen hälsa på i huset, men absolut inte bo över. Alltså turades vi om att hyssja på varandra under våra nattliga aktiviteter i 120-sängen.