Min lyx var att få tända och släcka ljuset när jag ville

Mitt alldeles första egna hem var hett efterlängtat. Det hade blivit allt svårare att bo kvar hemma med mamma och min styvfar Oscar. I takt med att jag blivit äldre blev tvåan för trång. Oscar började jobba tidigt på morgnarna och följaktligen la han sig tidigt också, och ville inte bli störd av en tonårings högljuddhet och sena ankomster. Så när jag 17 år gammal flyttade till en andrahandsetta i Midsommarkransen drog vi alla en lättnadens suck. Jag var överlycklig, Oscar ännu gladare, och mamma nöjd för jag fanns bara ett stenkast från henne på Stövelvägen i Solberga. Också det en förort söder om Stockholm.

Jag hade ett jobb som kontorist och lönen räckte för att kunna bo själv. Men pengar till inredning och sådant fanns inte. Det som var viktigt för mamma och moster, var att det var rent. Båda arbetade som städerskor, båda kom med sina trasor och fejade och gjorde den lilla ettan så ren att jag kunde slicka mig runt utan att ett enda kvalster fastnade.

Det mesta jag hade kom från dem. Det betydde ett överflöd av handarbetade dukar, fina lakan, kökshanddukar och allt sådant som en ung kvinna ska ha i sin brudkista – enligt den generationens kvinnor. Gardiner, det var viktigt, nästan lika viktigt som att det var rent. I dag minns jag knappt hur det såg ut i min lilla etta, men jag minns gardinerna …

Det underbara var att få bestämma när jag tände och släckte ljuset. Oscar var extremt snål och en av hans fixeringar var det elektriska ljuset. Han sprang hela tiden och släckte efter mig. Min lyx i min första lägenhet var att få tända och släcka ljuset när jag ville. Jag kunde ha lampor på i ren protest innan jag begrep att det kostade.

Min lilla etta i Kransen varade ett halvår. Den gjorde mig vuxen. Jag fick lära mig att handskas med pengar. Sätta undan, spara, veta vad en kastrull kostar, vänta till nästa lön innan jag kunde köpa plastmattan i badrummet som mamma tyckte var absolut nödvändig i ett riktigt hem.
Den lilla italienska städpatrullen kom ofta på besök och svabbade, fyllde kylskåpet med underbar pastasås, hade parmesan innan osten ens hunnit till Sverige (de var ju italienare) och blev ett fantastiskt skyddsnät för en 17-åring som just då levde livet fullt ut.

Lägenheten – minns inte ens vad gatan hette, jo kanske Svandammsvägen – var den enda perioden i mitt liv som jag bott helt ensam. Hur den var möblerad? Brydde jag mig? Knappast. Den blev mer som ett omklädningsrum. Den fungerade. Det räckte. Däremot glömmer jag aldrig känslan av att få flytta hem­ifrån och rå mig själv. Ett alldeles underbart egoistiskt halvår utan någon annan att ta hänsyn till. Och när jag krisade så fanns alltid den lilla italienska armén med pasta och skurduk.
​