När Hassan blev en del av familjen
Ibland är tretton dagar skillnaden mellan att få bo kvar eller inte. Att få studera eller inte. Att få en framtid eller inte.
När Hassan Azimi skulle åldersbestämmas kom man fram till att han var 13 dagar äldre än han sagt när han kom till Sverige. Därför kunde han inte stanna på HVB-hemmet i Surahammar där han bott i två år, utan skulle flyttas till ett asylboende för vuxna. Långt från skolan. Långt från vännerna.
– Jag frågade dem ”hur går det då med skolan?” för jag ville inte lämna skolan, jag vill studera, säger Hassan.
Han fick svaret att då fick han fixa boende på egen hand.
Samtidigt. I Västerås. Fredrik Engström engagerar sig via ett nationellt upprop för att hitta boende till asylsökande ungdomar i liknande situation som Hassans. Han startar Facebooksidan ”Integration på riktigt” och via en gemensam bekant får de reda på varandras existens – och en dag ringde Fredrik till Hassan.
– Han frågade vad jag behövde och sa att han skulle försöka men att han inte lovade något. Men då för första gången kände jag lite hopp. Jag tänkte att detta kanske kan ordna sig i varje fall, berättar Hassan.
Samtidigt. På en semesterort i Vietnam. Peter Kanth och Mia Johansson får se en text på Facebook om en afghansk pojke som saknade ett hem. Han går på skolan som ligger två minuter från deras hyreslägenhet i Västerås.
Pojken heter Hassan. Och de följande dagarna på semestern diskuterar paret för- och nackdelar med att låta en för dem okänd asylsökande ung man flytta in hos dem.
– Det hade varit svårt att se sig själv i spegeln om vi inte ställt upp. Vi hade ju ett rum över där vi mest hade skräp stående. Och vi hade pratat om att ha en inneboende där tidigare, säger Peter.
När Hem & Hyra kommer har det gått en vecka sedan Hassan flyttade in. Mia och Peter låter Hassan bo i rummet gratis, eftersom det ändå stod tomt. Men de hjälps åt med det praktiska hemarbetet, städning, disk och matlagning.
– Hassan är mognare än många svenskfödda ungdomar. Han är uppfostrad med att hjälpa till och har tvingats lära sig att ta vara på sig själv under sin resa hit och under sin tid i Sverige, säger Mia.
Förlåt, men jag kan tycka det är jobbigt bara att ha en vän hemma ”lite för länge”. Är ni inte oroliga för den känslan?
– Vi pratade mycket om det innan, att vi är vana vid vår tvåsamhet och helt plötsligt blir vi tre. Men vi tycker att fördelarna överväger. Vi har varit tydliga med att Hassan bor här, att det är hans hem och att han bor här hur länge han vill och hänger med oss på det han vill.
– Men vi har också poängterat att vi inte är några perfekta människor. Ibland behöver man få vara ensam och vill inte prata med någon – och så måste det får vara, säger Peter.
Hur är det då? Med integrationen – på riktigt?
Hassan säger att han lär sig mer när han bor i familjen jämfört med på HVB-hem.
– Härom kvällen diskuterade vi olika svenska dialekter och i går när jag följde med på teatersport, kunde jag höra att en av dem pratade skånska, säger han och ler försynt.
Och han har ätit semla och varit på hockey. Och åt andra hållet: Peter och Mia säger att de bara på den här veckan fått en inblick i hur det är att leva som asylsökande som de innan inte hade någon aning om.
– Vi träffade Hassans vänner som inte lyckats ordna boende. De söker sängplats inför varje natt. När man sett ungdomar som har det så, vet vi att vi gjort rätt som öppnat dörren för Hassan, säger Mia.
Via till exempel Facebooksidan ”Integration på riktigt” finns privatpersonen Filippa Rinmans upprop med en lista på var det behövs tak över huvudet och med kontaktpersoner. Över 90 boenden i bland annat Örebro, Karlstad, Uppsala och Borlänge har genom sidan kunnat fixats till unga personer som annars hamnat på vuxenboenden och fått avbryta sina studier eller ställts på gatan.
