Val 2022: Från välfärdsprojekt till handelsvara – så blev Sverige ett land utan bostadspolitik

Valet närmar sig. Trots att 204 av landets 290 kommuner uppger bostadsbrist har frågan en undanskymd plats i debatten. Hem & Hyra förklarar hur din bostad gick från politiskt projekt kopplat till välfärden, till handelsvara.

På något vis hade Socialdemokraterna tråcklat sig kvar vid makten trots ­svajigt ­regeringsunderlag med många viljor som spretade åt olika håll. Men vid punkt 44 i Januariavtalet tog det stopp. Marknads­hyror i nyproduktion var något som Vänsterpartiet och dess nyvalda ­partiledare Nooshi Dadgostar inte kunde acceptera.

Åtta år tidigare kämpade Dadgostar mot ombildningar och lyxrenoveringar i Stockholmsförorten Alby. I juni 2021 fällde hon tillsammans med tre partier på högerkanten en socialdemokratisk statsminister. Förslaget om marknadshyror drogs tillbaka. Centerpartiet, som ivrigast förespråkat marknadshyror, tvingades erkänna att frågan var död.

Sen blev allt som vanligt. Bostads­frågan hamnade långt ner på den ­politiska agendan, och där lär den ­sannolikt ligga kvar. När SOM-­institutet, en undersökningsorganisation på ­Göteborgs universitet, senast kart­lade de viktigaste frågorna för väljarna hamnade bostad och byggande först på 13:e plats. Så varför skulle politikerna bry sig om att lyfta bostadsfrågan när den inte tycks vara särdeles viktig för väljarna?

Samtidigt består bostadsbristen. I årets bostadsmarknadsenkät som ­Boverket sammanställer svarar 204 av landets 290 kommuner att de har brist på någon typ av bostäder. Hur är det då möjligt att frågan lever så i skymundan?

När miljonprogrammets sista cementblandare slutat snurra 1975 dalade bostadsbyggandet. Tio år senare hände något som gjorde att byggandet åter sköt fart – och som faktiskt bidrog till att avveckla den svenska bostads­politiken. Kreditrestriktionerna ­släpptes. ­Innan dess fanns ett tak för bankernas ut­låning.

I mitten av 80-talet var det återigen bostadsbrist. I kombination med högkonjunkturen och de släppta ­kreditrestriktionerna startade en ­omåttlig låne- och byggfest. Några år senare kom baksmällan – som ­drabbade bostadsmarknaden och hyresgästerna stenhårt.

Först kom skattereformen 1990–91, som inte var nådig för bostadssektorn. Den genomfördes av Socialdemokraterna med stöd av dåvarande Folkpartiet, numera Liberalerna.

Syftet var att hejda inflationen och få lägre räntor. Inkomstskatten sänktes så att löntagare kunde få mer över i plånboken och själva välja vad man ville lägga sina pengar på.

Samtidigt minskades de statliga ­subventionerna. Boendet och hyres­gästerna fick ta den kanske största smällen. Räntebidragen försämrades. De allmännyttiga bolagen började beskattas på samma sätt som privata fastighetsbolag. Tidigare kunde bland annat allmännyttan skattefritt fondera medel för framtida underhåll. Byggmomsen höjdes från 12 till 25 procent. Vatten, el och värmekostnader belades med moms. Under tre år i början av 90-talet höjdes hyrorna med – håll i er nu – 50 procent. Bara förhandlingarna om 1991 års hyror slutade med en höjning på i genomsnitt 24,5 procent. För hyresgäster som levde på någon form av ekonomiskt bistånd hjälpte inte skattesänkningarna till att väga upp hyreshöjningarna.

Den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister fortsatte på den inslagna vägen med att avveckla räntebidragen som ökat dramatiskt. Mellan åren 1987 och 1991 steg statens utgifter för räntebidrag från 13,3 miljarder till 28 miljarder kronor.

Lågkonjunkturen slog till med en kraft som ingen tycktes kunnat förutse. En halv miljon jobb försvann. Arbetslösheten sköt i höjden liksom antalet tomma lägenheter. Hyrorna hade höjts ­kraftigt, samtidigt som villorna sjunkit i pris. De som kunde valde att bo i villa. Under ”toppåret” 1998 fanns det över 60 000 tomma hyreslägen­heter i ­Sverige.

Stödet till hyresgästerna ­holkades ur när statens finanser skulle ­saneras ­efter lågkonjunkturen. När den ­öppna ­arbetslösheten drog i väg över 10 ­procent blev fler berättigade till ­bostadsbidrag. Och kostnaderna för ­staten drog i väg. 1995 fick närmare 600 000 hushåll ­bostadsbidrag (enligt äldre siffror som inte finns i Försäkringskassans ­statistik till höger). Två år senare trädde nya ­regler i kraft. Plötsligt var det bara ­omkring 360 000 hushåll som fick bidraget. Under 2021 uppbar knappt 211 000 hushåll bostadsbidrag, samtidigt som befolkningen ökat med 1,7 miljoner. Erik Åsbrink (S) var finans­minister på 90-talet. Ångrar han sig?

– Det var tufft men nödvändigt. Vi hade jättelika budgetunderskott och statsfinanserna var tvungen att saneras. Det var såklart inte populärt, men det var kristider och då accepterar folk tuffa åtgärder, säger Erik Åsbrink.

När millennieskiftet närmade sig hade det gått 25 år sedan miljon­programmens cementblandare slutat snurra. Bostadssektorn gick på några år i slutet av 90 från att vara tärande till att ge ett överskott till staten. Urholkade bostadsbidrag, avvecklade räntebidrag, fastighetsskatt och momsintäkter bidrog till att förvandla bostadssektorn till en miljardintäkt för staten.

I slutet av 90-talet sjönk arbetslös­heten och tiderna blev bättre. Tio­tusentals hyresgäster i Stockholm fick ett stort beslut att fatta: Den borgerliga majoriteten i stadshuset ville ge människor möjlighet att ombilda ­hyresrätter till bostadsrätter.

Även den som av ideologiska skäl var emot ombildningen ställdes inför ett svårt val: Gå miste om chansen att göra ett klipp och därtill få sina grannar som hyresvärd. Eller svälja stoltheten och gå till banken. Många valde det senare. En som stått emot är Yngve Sundblad som bor i en femrummare på Hornsgatan på Södermalm i centrala Stockholm. I ­början av 70-talet försvarade han ­almarna i Kungsträdgården. I slutet av samma decennium var han med och ockuperade kvarteret Mullvaden som skulle rivas. Han har jobbat emot tre försök att ombilda huset han bor i. Numera är sex av tio hus i hans ­kvarter ombildat. Tidigare ägde kommunala Svenska bostäder allting.

– Jag är medveten om att jag tackat nej till flera miljoner. Men jag vill bo i hyresrätt, säger Yngve Sundblad, som varit aktiv i Hyresgästföreningen till och från sedan 70-talet och numera är ­ordförande för föreningen på Södermalm.

En som inte kunde tacka nej var ­socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds, som köpte sin stora ­lägenhet på Kungsholmen av Svenska bostäder – samtidigt som partikollegor i skarpa ordalag kritiserade moderaternas ombildningsiver. Tv-bilderna när en rasande minister läxade upp journalister utanför hennes dörr gjorde att hon tvingades avgå.

Det kan tyckas vara en lokal ­fråga för Stockholm och till viss del ­Göteborg, men försäljningarna kom att förstärka bilden av bostaden som en handelsvara och något som är upp till en själv att ordna med. Förutom ombildningarna har även andelen ny­producerade bostadsrätter blivit fler. Av de nyproducerade lägenheterna har andelen bostadsrätter blivit fler och hyresrätterna färre.

När alliansen vann valet 2006 gjorde man det faktiskt till stor del på en bostadsfråga: Man lovade att fastighetsskatten skulle avskaffas och ersättas med en kommunal fastighetsavgift. Löftet ­infriades.

Parallellt med detta ifrågasattes hela den svenska modellen, med allmän­nyttiga bostadsbolag i stället för så kallad social housing, det vill säga bostäder enbart riktade till fattiga. Fastighets­ägarna hade lämnat in en anmälan till EU som i korta drag gick ut på att allmännyttan snedvred konkurrensen och uppbar miljardstöd från kommunerna.

Hotet från EU avvärjdes genom en överenskommelse mellan Hyresgästföreningen, Sveriges allmännytta och Fastighetsägarna. Den kom att ligga till grund för den nya lag som kom 2011. Där fråntogs allmännyttan sin hyres­ledande roll och bolagen skulle ­verka enligt ­affärsmässiga principer men med ett allmännyttigt syfte. Vilket som är viktigast har blivit en tvistefråga. ­Liksom värde­överföringarna från allmän­nytta till kommun. Under 2020 gjorde Hem & Hyra en granskning som visade att kommunerna de senaste fem åren plockat ut 3,3 miljarder kronor ur de allmännyttiga bostadsbolagen.

Alliansen regerade i åtta år. Efter den andra valvinsten 2010 lämnade Mats Odell (KD) över posten som bostads­minister till sin partikollega Stefan Attefall. Han vurmade för andrahands­uthyrning och menade att många bostadsrätter i storstäderna mestadels stod tomma för att man inte fick sätta en högre andrahandshyra än en lik­värdig hyresrätt. Reglerna ändrades så att det sedan 2013 i praktiken råder marknadshyror vid andrahandsuthyrning av privat­bostad.

Nu till hösten har ­Socialdemokraterna regerat i åtta år. Det har ­funnits ett investeringsstöd som gjort dyra nya ­lägenheter lite billigare. Det ­försvann när regeringen ­tvingades ­styra med ­oppositionens budget. ­Hyrorna i det äldre beståndet pressas upp av ­renoveringar. Inte minst av de ­aktörer som köpt allmännyttiga miljon­programshus. Omkring 200 000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja, ­enligt Hyresgästföreningens undersökning.

Ekonomen Klas Eklund var sak­kunnig på finansdepartementet 1989–1990 när de stora förändringarna inom bostadssektorn började. I dag är han senior ­ekonom på Mannheimer Swartling och har genom åren debatterat bostadsfrågan flitigt.

Hur ser han på det som blev efter att han och andra skruvade på marknadskranarna?

– Vi har fått en väldig boendesegregation eftersom det ägda boendet varit gynnat, exempelvis genom slopad fastighetsskatt och avdragsrätt för lån. Men politiken har inte velat införa någon form av social housing för de fattigaste. I stället har vi fått det slumpmässigt i vissa områden. Jag tycker staten hade kunnat försöka att spränga in billiga bostäder i olika områden för att bryta segregationen, säger han.

I september är det än en gång val. Vad ska få bostadsfrågan att återigen bli en del av ett gemensamt ansvar – inte bara en vara som det är upp till den enskilde att införskaffa.

Pär Svanberg har jobbat med ­bostadspolitiska frågor på Hyresgästföreningen i närmare 40 år. Numera är han ­pensionär och senior rådgivare. För att bostadsfrågan ska bli viktig, för ­politiker och alla andra som redan har en bostad, har han en något oväntad ingång.

– Bostadsfrågan borde kopplas ihop med klimatfrågan. Nu ges det stöd till exempelvis elbilar. Samhället ­borde kunna ta ett större ansvar för att renovera flerfamiljshus för att få ner energiförbrukningen. Bra bostäder är en del av klimatomställningen, säger Pär Svanberg.