Föräldrarna tvingade mig att flytta

Jag och mannen sitter runt vårt rustika köksbord och doppar resterna av nanbrödet från den indiska lunchen. Plötsligt spricker han upp i ett falukorvsleende: ”Jag kommer ihåg när jag bara hade rosa champagne och rysk kaviar i kylskåpet, det var tider det.”

 

Nu blir jag plötsligt nyfiken. Kan inte påstå att jag någonsin sett honom som den jetsetande skumpa-på-kylning-alltid-redo-på-fest-typen. ”Imponerande, när var det här?”, frågar jag och snor åt mig den sista ockrafärgade kycklingbiten.
”Åh, det var tider det. Jag hade precis fått min första lägenhet på Plogförargatan i Lund. Jag måste ha varit 18 och det var så underbart att få rå om sig själv.”
Han tittar drömskt ut genom fönstret och fortsätter:
”Lägenheten var bara 14 kvadrat och världens bästa ställe för fest. Man kunde nästan nå allting från ena hörnet till det andra om man sträckte ut händerna.”

 

Vi dricker kaffe medan mannen fortsätter att leverera små anekdotiska pärlor ur sitt magiska liv på 14 kvadrat. Men är det inte något med kaffet? Det smakar liksom bränt i gommen. Äsch, det är inget fel på kaffet. Jag blir bara grön av avund när någon romantiserar sin språngbräda till oberoendet. ”Så skönt att få slippa tjatiga föräldrar och kunna bestämma allt!”

 

I mitt huvud har alla utom jag bott i superpittoreska lyor med vindskupor, dragspelande gubbar i porten och ett brokigt kaféliv runt hörnet. Får jag samma fråga börjar jag himla med ögonen och behagar prata om köttfärsfusket i stället. Allt för att undvika avslöjanden kring mina första patetiska steg utanför hemmets lugna vrå.
Just när jag tror att jag har uppnått en viss ålder då ämnet för alltid preskriberats hamnar jag i skottlinjen på hemmaplan av alla ställen! ”Men hur var din första lägenhet älskling?”
Den här gången hjälper varken Mamma-scan-komplotter eller kungaskvaller.

 

Så jag tar sats och berättar hur pappa, via någon golfkontakt, fixade en etta i Sköndal, på nedre botten med balkong där jag kunde se upp i min dåvarande pojkväns lägenhet. Hur jag stortjöt i en fåtölj medan mamma satte upp gardiner och försökte vidga mina perspektiv: ”Men Ann, nu kan du ju ha fest när du vill!” (Fritt översatt: ”Nu slipper vi ha ett gäng överförfriskade tonåringar hemma hos oss för jämnan.”)
Mysig eller inte så förblev den för evigt min fiende. 34 kvadrat som stod mellan mig och ett välfyllt kylskåp med extra allt i radhuset tre kilometer bort. Hur kunde mina EGNA föräldrar tvinga iväg mig på det där viset? Det undrar jag fortfarande …