Sorg får Karins penna att glöda
Hur mycket Karin finns det i Harriet?
– Kanske 70 procent. Vissa delar har jag plockat från andra. Jag har till exempel aldrig varit inlagd själv. Hos mig satte det sig fysiskt. Det är därför jag skriver så mycket om utslitna kroppar. Jag var rastlös, hade yrsel, problem med synen och balansen, glömde saker.
Vad får du för respons?
– När jag är ute och läser ur böckerna är det många som kommer fram efteråt och vill prata, som antingen varit med om det här själva eller känner igen sig via en anhörig. Det är som att det jag skriver öppnar upp någonting så att fler vågar prata och det är bra.
Väntrumsångest, utmattning och depressioner – är det fortfarande tabubelagda områden?
– Ja, många upplever att de inte blir lyssnade på, att de inte tas på allvar. En depression behöver inte synas och är fortfarande någonting skambelagt. Om vi pratar med varandra kan vi tillsammans bli starka i stället för att vara ensamma och rädda.
Du är aktuell med diktsamling, novell och radioteater, är het på sociala medier och har en roman om Harriet på gång. Vad är det som får din penna att glöda?
– Först sorgen och ilskan över hur de behandlas, kvinnorna som slitit ut sig på jobbet samtidigt som de tagit hand om familjen. När det är deras tur att be om hjälp blir de utförsäkrade i stället för att få stöd. Jag har ett behov av att berätta, en tro på skapandet och en vilja att förändra.
Mossigt eller kul när det dras paralleller mellan dig och äldre tiders arbetarförfattare från Sandviken som Stig Sjödin?
– Jag häpnar! Stig skrev otroligt fina texter. Det är en tradition som jag gärna bär vidare, på samma sätt som jag blir glad när jag nämns tillsammans med Helene Rådberg och Anna Sanvaresa (tidigare Jörgensdotter). Samtidigt är det ju lite genant att tro på sig själv. Det är någonting som jag och många andra skulle behöva träna på.
Hur var det att växa upp med en ensamstående mamma i hyresrätt på Smultronbacken i Sandviken?
– Emotionellt har jag aldrig saknat någonting. Jag hade mamma, morfar, mormor, mostrar och morbröder runt omkring mig. Alla tyckte om att läsa och diskutera. Men materiellt har jag aldrig kunnat ta något för givet. Jag hade exempelvis inte råd att ta körkort förrän i vuxen ålder. Jag vet vad det innebär att inte ha pengar. Därför vill jag gärna se till att snabbt få räkningarna betalda.
Ålder: 43 år.
Familj: Lars, Fanny och John.
Gör: Folkhögskollärare,
författare och studerande.
Bor: I hyresrätt på gränsen mellan Gamla Bruket och Nya Bruket i Sandviken.
Intressen: Skriva, vara i skogen, bada och cykla.
Drömmer om: Skriva färdigt romanen om Harriet och göra en teater som kommer dit människorna finns i stället för tvärtom. Till exempel sjukvårdens väntrum.
