Eget liv eller andras köksbord?

​Ingen kommer undan. Vi kommer alla att behöva flytta, förmodligen flera gånger, till nya ställen där omgivningarna är okända, framtiden oviss och grannarna obekanta.

Ibland kommer vi att vara fulla av förväntan övertygade om att vi är på väg mot härliga tider. Ibland kommer vi att dra iväg till ett nytt ställe med mycket blandade känslor och med lite magont som följeslagare.
Det är så mycket som måste stämma och en hel del som vi inte själva kan råda över. Vi har olika förutsättningar, en del har exempelvis mängder av pengar när andra har det knapert.
Våra egna misslyckanden och tillkortakommanden kan också göra våra liv lite extra knöliga att få till.
Men det ställe där vi till sist ställer in sängen, där vi fixar till soffan, hänger upp gardinerna och organiserar i skåp och lådor ska ändå vara självaste utgångspunkten för det liv vi tänker oss att leva.
Då får det ju inte vara hur dåligt som helst om det ska fungera.

Många har inte den utgångspunkten alls, i alla fall ingen egen. Bor man möblerat i andra hand är det inte mycket utrymme för egna uppfattningar om vad som måste till för att göra hemmet till ett bra ställe att vistas på.
Dessutom är det ändå bara en tidsfråga innan det är dags för den inneboende eller andrahandsboende att flytta igen för att åter slå sig ner i någon annans boning.
Så det där med trivsel och hemkänsla får anstå tills de lyckas att få en alldeles egen bostad där de kan ställa in sina alldeles egna och utvalda möbler.

Nu tältar studenterna runt om i landet. Det tycks vara en naturlag. Varje år fylls tidningar med artiklar om studenter som inte studerar utan letar bostad. I värsta fall får de ge upp sina studier och åka hem till mamma och pappa igen.
Liksom många år tidigare duggar därför kraven om att vi måste bygga studentbostäder tätt.
Fast problemen för alla dessa tältande och bostadslösa studenter kommer inte att försvinna bara för att de fått en studentlägenhet. Om några år är studierna över, de är runt 30, har fått jobb och vill inte längre tassa försiktigt upp till övervåningen på en villa. Och från studentlägenheten blir de utkastade när de studerat klart.
Då vill de jobba, skaffa barn och fixa till sina liv. Och ha en egen bostad.

Alla vi som bott i andras hem, ätit mat vid andras köksbord och stoppat kuddarna framför kattöppningen i balkongdörren för att slippa drag vet att det inte alls är kul att bo så. Ändå är det just det som är alternativet för allt fler i takt med att bristen på bostäder blir allt större.
Än värre är läget för dem som fått lämna sina drömmar om både ett eget boende och ett andrahandsboende.
Många jag träffar säger att det väl är bättre att ha någonstans att sova än att inte ha något alls.

Jag vet inte. Vad är det som säger att vi i Sverige måste sänka ambitionerna om att alla ska ha rätt till en bostad?