Sluta med dumheterna eller flytta ut
Min första egna lägenhet låg på Östermalm i Stockholm. Den hade en fin adress men inte så mycket mer. Till varje riktig våning i huset hörde en ”pigkammare”. Det var en sådan jag fått hyra. Vad man i dag skulle kalla compact living kallades då, på 70-talet, bara trångt. Allt jag hade av bord, stolar, hyllor, soffa (som veks ut och blev säng), måste gå att fälla ihop eller vid behov stuva undan.
Min pigkammare låg på andra våningen i huset, min hyresvärdinna disponerade hela takvåningen.
En gång i månaden, när jag skulle betala hyran, fick jag komma upp till henne och beundra hennes terrasserade trädgård och se på utsikten. Som verkligen var magnifik däruppifrån: man såg ut över Humlegården ända bort till NK.
En förtjänst med pigkammaren var att den hade ett fönster. Utsikten genom detta fönster dominerades helt av den tjeckoslovakiska ambassaden mitt emot: en gigantisk bunkerliknande byggnad i betong med en massa signalutrustning (antenner och sådant) på taket.
Här, vid detta fönster, begick jag min enda handling av politisk aktivism någonsin. Jag skrev LEVE CHARTA 77 på ett lakan som jag hängde ut.
Det här var under det kalla krigets tid, Europa var fullt av murar och bakom några av dem satt tjeckoslovakiska Charta 77-aktivister fängslade. Det säger sig självt att min stumma politiska protest inte uppskattades särskilt. Det dröjde inte länge förrän min hyresvärdinna ringde på och sade att antingen hörde jag upp med de här dumheterna eller så flyttade jag ut bums.
Jag svarade att jag tyckte det var den tjeckoslovakiska ambassaden som borde flytta. Då skred min värdinna fram till fönstret, slet åt sig lakanet och gick.
Sedan fick jag inte komma upp till takvåningen och beundra utsikten och trädgårdsodlingen mer.
Fast i fem år bodde jag där i pigkammaren, bland allt det hopvik- och undanstuvbara. Småningom blev de kalla krigen varma, Europas murar rasade, och av det som en gång var det bunkerlikt bepansrade Tjeckoslovakien blev två stater: Tjeckien och Slovakien.
Så jag fick rätt till slut. Det var de som fick flytta.
Många år senare flyttade jag själv med mitt hopfällbara bohag till Prag där jag bodde lika länge som i pigkammaren på Östermalm.
Fem år.
Jag vet inte varför det känns som en seger. Men det gör det.
