Språk – så mycket mer än bara ord

För Dila hände allt på ett ögonblick. Hela världen blev tyst en tidig morgon när hon var fyra år. Sedan dess har livet varit en kamp för att erövra ett språk, ett sätt att kommunicera med omvärlden. Konsten har blivit hennes väg att förstå och vara en del av världen.
Det var på ett annat sätt för mig. Jag föddes in i en värld som var allt annat än tyst men där jag ändå, gång på gång, missade viktiga delar av det som pågick runt mig. Inte förrän jag började skolan konstaterade läkarna att jag hade fel på min hörsel. Jag har fått det beskrivet som att det saknas en vindling i mina hörselsnäckor. Översatt till verkligenheten betyder det att jag har svårare att höra ljud i mellanregistret, allt som är mellan höga toner och basgången. Det är en hel del.

För Dila var det som att plötsligt famla i totalt mörker. Eller snarare i en totalt tyst värld. Det måste vara helt fruktansvärt. Jag är inte i närheten av hennes upplevelse men har ändå fått känna en liten aning av det utanförskap som hon hamnade i. Dila lärde sig till slut att läsa på läppar men hade ändå svårt att hitta kamrater att leka med. Mamma blev hennes bästa vän.
När jag började skolan var dålig hörsel inget man gjorde någon stor sak av. Jag satt inte ens längst fram i klassen. Ändå, jag var långt ifrån utan vänner och tog mig fram i tillvaron. Reste, utbildade mig till journalist, bytte stad. Jag lärde mig läsa på läppar utan att fatta att det var det jag gjorde.
Jag kan än minnas den förlamande skräcken att någon av mina tre barn skulle ärva min missbildning. Och tacksamheten när hörseltesten gick bra.
Dila har i vuxen ålder funderar en hel del över vem hon skulle ha varit om hon inte blivit döv vid fyra års ålder. Hon var ovanligt musikalisk innan hörseln togs ifrån henne. Skulle hon blivit musiker i stället? Frågor hon aldrig kommer att få något svar på.

Jag har förstås funderat över hur mitt handikapp präglat mig. Jag har emellanåt behov av att dra mig undan och vara i min egen värld. Jag har blivit envis som synden. Och jag har blivit en rätt god människokännare (så blir det när orden inte räcker till för att förstå en annan människa. Annat blir lika viktigt som det som sägs.)
Missa inte att läsa reportaget om Dila. Titta på hennes bilder. Försök att se vad det är hon vill säga med bilderna. Tänk ödmjukt på att bilderna är hennes språk, hennes väg att närma sig andra. Respekt är det enda jag kan säga. Respekt för Dila.

Ps! Missa inte vårt dokument om Bostadspolitiken som försvann. Vår reporter Conny Pettersson tar oss på en resa från 90-talet till i dag, trettio år av bostadspolitik (eller bristen på sådan). Så gick det till när bostadsfrågan gick från en omistlig del av välfärdssamhället till att skaffa sig tak över huvudet blev en uppgift för den enskilde.