I dag skulle nog boendet göra mig knäpp

När jag fick förfrågan om att berätta något om min första egna bostad, satt jag just och skrev inledningskapitlet på min nästa roman, ”Rörelsen”. Detta kapitel handlar om … min första egna bostad. Den är i romanen beskriven som ett ganska fruktansvärt ställe och det fina är att jag inte behöver hitta på ett skvatt. Gårdshuset på Luntmakargatan 14 i Stockholm fungerar utmärkt som spelplats för en skräckberättelse precis som det är. Eller åtminstone var. Från romanen lånar jag första intrycket från det som skulle bli min bostad under ett och ett halvt år:

Ett jättelikt skrivbord i mörkt trä upptog en femtedel av golvytan på tolv kvadrat. En solkig telefon stod på bordsskivan. Papper och tipskuponger låg strödda över golvet som var täckt av en smutsgrå heltäckningsmatta. Jag fick aldrig klart för mig vad de tidigare hyresgästerna hade sysslat med, men det fanns en småkriminell stämning i det trånga, inrökta rummet. Män i slitna kostymer, överfulla askkoppar och mumlande, korta samtal i den kladdiga telefonluren. Det fanns en vask och två kokplattor, däremot ingen dusch. En skrubb på två kvadrat inrymde en toastol utan sittring samt ett handfat med bruna avlagringar.

Eftersom berättelsen kräver det, låter jag huvudpersonen (en version av mig själv) duscha i ett badrum som är inrymt i tvättstugan. I verkligheten fanns inget sådant. Jag hade en balja upphängd på toalettväggen och tvättade mig genom att placera baljan framför handfatet, kliva i baljan och hälla vatten på mig från en kastrull. Jag hade en madrass uppallad mot väggen bakom fåtöljen och varje kväll lade jag ut denna på golvet och bäddade.

Inte fruktansvärt nog ännu? Okej, men lägg till detta att huset låg mitt på en trång gård dit solen aldrig nådde. Att det var insyn från gården vilket gjorde att jag alltid hade persiennerna nedfällda. Att jag rökte mycket och föga visste vad jag skulle göra med mitt liv.