Jag och mina vänner levde plastkasseliv

​Jag flyttade till en andrahandsetta i Hässelby Strand när jag var runt arton. Efter två år åkte jag ut. Då började plastkasselivet.

Jag misströstade inte. Alla bodde i plastkassar och flyttade runt till dem som för tillfället hade nånstans att bo. Det var billigt och slantarna kunde användas till annat än boende.
1980 var det en tjej i bekantskapskretsen som lyckats tjata till sig ett rivningskontrakt som vi delade på tre personer, vid Fridhemsplan.

Livet var en fest, i nästan ett helt år. Sedan blev det dags att renovera och vi åkte ut, men jag tyckte fastighetsbolaget varit väldigt schyst som låtit oss bo där så vi kom aldrig för oss att ockupera och kasta sten och grejer. Det hade nog redan blivit omodernt med sånt.

Bohaget rullade iväg i en folkabuss till ett litet kontor utan dusch på Götgatspuckeln där vi trängde ihop oss. Jag blev kvar där i säkert två år. Varför vi åkte ut därifrån kommer jag inte ihåg, men jag kan tänka mig ett dussintal olika orsaker.

Efter det blev plastkasselivet lite mer besvärande. Dystrast var ett kyffe på Jungfrugatan dit solen aldrig nådde och silverfiskar härskade.
Jag spelade i band under de här åren så replokalen var alltid en sista utväg för att ställa undan de få saker som släpades runt. Då skulle låtarna gärna kretsa kring samtida problem. Vi hade viss framgång med en vitsig låt med Bo Diddley-sväng om just bostadsbrist:

”Jag begär inte en lyxkvart
Med varmvatten och dusch
För jag vet att ni har knapert
Att ni nästan gjort konkurs
Ge mig bara en kokvrå och en fyra-fem kvadrat
Så jag får plats med sängen och en radioapparat”

Sommaren 1985 blev det till slut min tur att få en lägenhet via Bostadsförmedlingen och jag flyttade in på Rutger Fuchsgatan 5. Jag skaffade bankomatkort och telefon. Jag fanns! Och med tanke på att jag inte hade några möbler så var 23 kvadrat mer än nog.
Under åren på Rutger Fuchsgatan började jag plugga på Radiolinjen på DI och med tiden fick jag fullt upp med jobb på radion.
Jag hade nog bott kvar där än i dag om inte omgivningen tyckte det var väl bohemiskt för en 36-åring i mediebranschen. Jag hade börjat jobba med tv och upptäckte att folk runt omkring mig hade flera rum i sina lägenheter och att man skulle köpa sitt boende.

Det kändes läskigt att hosta upp de enorma belopp som krävdes. Jag drog på det i det längsta. Kanske väntade jag på att hitta den rätta. När det inte hände lade jag om strategin och skaffade lägenheten först i stället. 1994 köpte jag en svindyr soffa, designsnygga lampor, en riktig säng och flyttade till en bostadsrätt på hisnande 65 kvadrat på Kungsholmen. Det funkade! I dag är jag gift och har barn.