Dottern fick ingen lägenhet
Förra våren var jag vid ett flertal tillfällen inne på Bostad Stockholms sajt. Jag hjälpte min äldsta dotter att söka efter en hyreslägenhet. Hon har stått flera år i bostadskö och behövde nu ett boende.
Hennes kötid gjorde det möjligt för henne att söka bostad i de yttre stadsdelarna i Stockholms kommun och det fanns faktiskt en del att söka.
Men trots en fast anställning och en hyfsad lön fanns det många lägenheter hon inte ens kunde efterfråga. Hennes inkomst ansågs nämligen inte vara tillräckligt hög. Hos flera fastighetsägare, både privata och den kommunala allmännyttan, var inkomstkraven så höga att hon inte ens tilläts söka.
Sedan dess har det skett förändringar. Allmännyttan i Stockholm har sänkt sina inkomstkrav och det gör att fler får möjlighet att efterfråga en hyresrätt.
Det absurda är att många gånger kan du, om du har ett sparkapital, få lån i bank för att köpa en bostad. Den totala månadskostnaden blir då densamma, ibland till och med lägre, än för en hyrd lägenhet. Men hyra får du inte göra för att du har för låg inkomst.
Det stora problemet är naturligtvis bristen på hyresrätter med en rimlig hyra. Det är en av politikens stora utmaningar. Det som byggs i dag blir dyrt.
Hyresgästföreningen har med hjälp av statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, tittat på vilka som har råd med de hyresrätter som nu byggs. Det visar sig att i de stora städerna har över femtio procent av medborgarna inte råd att efterfråga de nya hyresrätter som byggs. De har heller inte råd att flytta inom det befintliga beståndet. Men det här är det få som pratar om.
Jag tycker att det i den politiska debatten i dag saknas en vision om framtidens boende. Hur ska Sverige se till att alla barn har ett gott boende? Vilka åtgärder behövs? Vilket samhälle vill vi ha? Hur ska både stad och landsbygd få rätt förutsättningar att utvecklas?
En gång i tiden formulerades den visionen. Det handlade om att få bort trångboddhet och föra fram nytänkande och moderna hälsosamma bostäder där alla fick plats.
Drivkraften att få fler i arbete var under den tiden nödvändig för att klara sjukvården, skolan och äldreomsorgen. Men jag ser samma behov i dag.
Och kunde vi klara av utmaningarna då, när Sverige som nation var så mycket fattigare än nu, är jag övertygad om att det går även i dag. Om vi verkligen vill.
Jag tror nämligen att både vi människor och vårt samhälle vinner på det. Förutom alla barn som skulle få en bra start i livet så skulle det gynna både arbetsmarknad och tillväxt. Och trygga människor bidrar till att göra samhället bättre för oss alla.
