Kompisdealen blev verklighet – 40 år senare: ”Flera fina fördelar med att dela bostad”
”Om vi är singlar när vi är 60 flyttar vi ihop”. Ungefär så löd överenskommelsen.
Vännerna Anki Hultqvist och Adele Flodin var i 20-årsåldern när de insåg att de inte ville vara ensamma på ålderns höst och att de skulle kunna trivas med att bo ihop. Drygt 40 år senare bor de sedan flera år tillbaka tillsammans med ytterligare en kompis, Eva Åström.
Lägre krav på kompisar
Nu sitter de tillsammans runt matbordet i köket och nästan tävlar i att motivera varför de tycker att det här är den ideala boendeformen.
Att det är bra för ekonomin är självklart. Dessutom är det tryggt, konstaterar de. Och i princip kravlöst.
– Det är så bra att bo med kompisar! Man har inte så stora krav på varann, samtidigt som man alltid vet att det finns nån där, säger Anki som förr, efter helger i sommarstugan, kunde känna sig väldigt ensam då hon kom hem till en tom lägenhet.
Trion har svårt att komma på någon nackdel med att bo kollektivt, men konstaterar att det inte är för alla.
– Man måste vara på ett speciellt sätt för att det ska funka, säger Eva.
Och det är viktigt att ha ett öppet sinne för varandras egenheter och vanor.
– Och att inte vara pedant, fyller Adele i.
Bok för teveserier
Trion trivs tillsammans och umgås gärna, men alla har också sina egna intressen och aktiviteter.
Än så länge jobbar alla tre, i olika omfattning; behandlingsassistenten Eva på heltid varav ofta natt och helg, restaurangläraren Anki går snart i pension men räknar med att gå in som timvikarie precis som Adele, som då och då arbetar i en grundskola.
– Vi har olika dygnsrutiner och det är faktiskt knappt en gång i månaden som vi äter middag ihop, säger Anki.
Men om alla är hemma samtidigt en kväll slår de sig gärna ner i soffan och ser på teveserier ihop. På bordet intill finns en anteckningsbok där de loggar alla avsnitt för att hålla reda på vem som sett vilka.
Den anteckningsboken har nog figurerat i varje artikel om trion.
För ja, Adele, Eva och Anki har blivit rejält medievana under de senaste åren. Såväl lokalpress som veckotidningar har varit på besök i fyrarummaren i Sundsvalls stenstad och skrivit om kollektivet. Exponeringen har lett till att andra som är nyfikna på boendeformen hört av sig, varav några inspirerats att själva bli kombor, som man brukar kalla samboende vänner.
Dam-trion tycker att det är roligt att förmedla sina erfarenheter, vilket de för övrigt också gör på sitt gemensamma Instagramkonto.
Avtal och regler
Vänner kan inte vara sambor i juridisk mening. För det krävs att man bor under ”äktenskapslikande former”. Det gör också att sambolagen inte gäller för en sådan här boendeform. Rådet från jurister är därför att man skriver listor över vem som äger vad och helst även ett avtal som reglerar olika kostnader med mera.
Men Adele, Anki och Eva har dock inte gjort någotdera. Däremot står alla tre på hyreskontraktet.
I övrigt litar de på varandras välvilja.
Det är helt enkelt en annan sak när inte en kärleksrelation finns i botten, menar de, som dessutom under dessa år givetvis haft smärre oenigheter, men aldrig varit osams på riktigt.
– Vi tycker vi har koll på vad vi äger, säger Adele och berättar att de också köpt en del gemensamma saker genom årens lopp, som en teve och en vattenkokare.
Sådana större inköp har de enkelt reglerat kostnaderna för med hjälp av en app som de allt sedan start haft stor användning av. I den registrerar de också när de handlar de basvaror som de beslutat sig för att dela på, som kaffe, smör och bröd och toapapper, liksom kostnader för hyra, el och hemförsäkring.
– Den är suverän, säger de i kör.
Städningen då? Det ger sig, förklarar de. Adele tyckte visserligen till en början att de skulle ha ett städschema, men blev nedröstad.
– Om man dammsuger sitt rum tar man resten av lägenheten också, säger Eva, och påpekar att sådant går att skriva in i den gemensamma kalendern i hallen, precis som hur ens tider ser ut.
– Fast det är bara jag som gör, säger hon med ett skratt.
Att ha fördragsamhet med egenheter och svagheter är enklare när man lever så här än tillsammans med en partner, tycker de tre. De upplever också att det är lättare att ta hänsyn och att dela på hushållsgöromålen är en självklarhet som de aldrig behöver diskutera.
Ett muntligt avtal har de ändå: Den som till äventyrs vill flytta härifrån måste försöka hitta en ersättare.
– Går inte det får väl de två som är kvar flytta, säger Anki.
De har pratat om att byta lägenhet, för att få ett större och modernare kök, och för att slippa oväsendet från krogarna runt torget intill.
De kan även tänka sig att ta in ännu en medlem i kollektivet. Men då krävs en större lägenhet än den fyrarummare på 105 kvadrat de bor i nu eftersom det är viktigt att alla har ett eget rum. Förutom ett vardagsrum där de alla får plats tillsammans.
Men de flesta fyror har ett större rum och tre mindre. Att den här ser ut som den gör beror på att den är ett ombyggt kontor. Två toaletter, som här, är också önskvärt. Dessutom har de vant sig vid att bo i innerstan.
De gemensamma utrymmena i lägenheten har de inrett tillsammans med en mix av saker som de haft med sig i boet. Det har blivit en hel del saker.
– Men det här är ju vi, som Adele påpekar.
De respektive rummen visar förstås än mer de tre kvinnornas olika personligheter. I Adeles rum finns till exempel en bäddsoffa som barnbarnen kan sova i och en läsfåtölj där hon tillbringar en stor del av sin tid.
– Jag lånade över hundra böcker förra året, säger hon med ett stort leende.
Familjemedlemmar, eventuella flirter och andra gäster får finna sig i att det bor fler i lägenheten, men i och med trions olika tider och förmåga att visa hänsyn brukar det fungera bra. Givetvis har de också gemensamma vänner som ibland samlas här.
Framtida prövningar
Men det finns såklart en del saker som behöver klaffa i vardagen, och fler kan det bli i framtiden, har de börjat inse. Vad händer till exempel om, eller snarare när, någon av dem behöver hemtjänst så småningom?
– Eller om nån av oss blir dement, säger Anki fundersamt.
Det här är frågor som de börjat snudda vid, men ännu inte sökt svar på. Men en sak är de säkra på: De vill fortsätta bo tillsammans. För gemenskapen, tryggheten och ekonomin.
