Lena, 69, inlåst på toaletten i fyra dygn – värden struntade i slitna låset: ”Total panik”
Det var på juldagskvällen, en måndag, som Lena gick in på toaletten hemma i hyrestrean i Limhamn och låste om sig, utan att egentligen tänka sig för. Hon var ju ensam hemma. Julafton hade hon tillbringat med sina tre vuxna barn, en son och två döttrar. De skulle ses igen, senare i veckan, för en julbrunch tillsammans med barnbarnen. Det skulle bli hennes räddning. För när hon försökte öppna toalettdörren igen var låsvredet löst. Det snurrade bara runt utan att låset gick upp.
– Det kändes som om magen vände sig ut och in. Jag fick panik. Total panik. Det kändes i hela kroppen, en väldigt otäck känsla var det.
Lena var fast inne i det lilla badrummet. Utan mat, utan cigaretterna och utan sin blodtrycksmedicin. Hon ropade på hjälp, bankade i väggen och slog i elementet. Men förgäves. Det skulle dröja fyra dygn innan barnen saknade henne på julbrunchen. Då trodde de att det allra värsta hade hänt.
Sa ifrån om att låset krånglade
Att toalettlåset kärvade var inget nytt. Lena hade till och med berättat för vaktmästaren att det krånglade. Han tog sig en snabb titt men menade att det visst fungerade.
– Jag skulle kanske stått på mig. Så här i efterhand. Men han hade rätt just då, det funkade fast det var trögt. Jag saknade argument.
Två månader sägs en människa klara sig utan mat. Det visar erfarenheter från folk som har hungerstrejkat. Men under tiden som Lena var inlåst tänkte hon inte på mat över huvud taget. Hon saknade inte cigarretterna heller. Och blodtrycksmedicinen låg kvar i köket.
– Jag kan inte förklara det. Jag var så rädd, panikslagen. Och jag som annars röker rätt så mycket. Det var som om jag inte tänkte riktigt rationellt.
Dagar och nätter gick. Ljusets skiftningar följde hon genom dörrspringan och hon försökte sova när det var mörkt i lägenheten. Känslorna av panik kom och försvann igen. Hon tänkte på barnen, på tiden när de var små. Hennes dotter Marie hade nycklar till lägenheten och Lena längtade efter att de skulle hjälpa henne ut.
– Eftersom vi precis hade träffats så jag visste att de inte skulle sakna mig i första taget. Vi skulle ju ses i slutet av veckan. Det tänkte jag på under tiden jag var inlåst, men annars vet jag inte hur tankarna gick riktigt. Emellanåt var jag upprörd men jag hade inte mycket mer val än att vänta, jag ville bara överleva antar jag, så jag försökte lugna mig själv. Först försökte jag sova i badkaret men det var så obehagligt, det gav en känsla av att ligga i en kista. Så jag bäddade med lite handdukar på golvet.
Försökte få upp låset med nagelfil och sax
Hon visar det lilla utrymmet med mörkgrå klinker, mellan toalettstolen, handfatet och badkaret, som pryds av en liten rund rosa badrumsmatta. Det är rent men inte större än någon enstaka kvadratmeter.
– Jag fick plats genom att krypa ihop. Jag fick göra det bästa av det men jag ville bara att mina barn skulle komma.
Timmarna och dagarna går. Lena försöker på olika sätt få upp låset. Hon hittar en nagelfil och en sax och går lös på skruvarna som håller låset på plats. Utanför hör hon fågelkvitter. Det är hennes ständiga sällskap som kallar på henne: dvärgpapegojan Titus. Hans bur står i köket bara några meter från toaletten. Hela tiden oroar hon sig för att hans vatten ska sina.
– Jag var rädd för att hans vatten skulle ta slut. Han kallade på mig, han förstod ju inte varför jag inte kom.
Försöken med låset förblev lönlösa. Skruvarna som höll det fast gick inte att rubba.
– Till slut gav jag bara upp. Men det är klart att jag tänkte: Varför låste jag dörren? Så idiotiskt. Jag försökte också sparka på dörren men det blev bara löjligt. Jag hade ingen kraft till det alls.
Familjen började bli oroliga
Samtidigt som Lena var inlåst i badrummet pratade barnen i familjens gruppchatt på Messenger. De bestämde tid för julbrunchen. Alla skulle komma. Men varför svarade inte mamma? De blev oroliga men tänkte att hennes dator kanske hade lagt av. Det var där Lena brukade kolla Instagram och Facebook. På torsdagen började de bli oroliga på allvar. Vid det här laget var Lenas mobil urladdad, ingen kom fram. De bestämde sig för att avvakta till fredagen. Om inte mamma dök upp då skulle de gå hem till henne.
– Vi tänkte att något hade hänt men samtidigt vill man inte tro det värsta. Men när hon inte kom på brunchen förstod vi verkligen att det var något. Vi gick hem till henne i samlad trupp. Då trodde jag att hon skulle ligga död i hallen. Det var fruktansvärt, säger Marie, en av Lenas döttrar.
Vem ska våga öppna dörren?
På fredagen står de tre barnen och två barnbarn samlade i trapphuset på tredje våningen i hyreshuset mitt i Limhamn där Lena bor. Det är nervöst. Vem ska sätta nyckeln i låset och öppna dörren? Till slut vågar de sig in. De hör Lenas röst direkt, svagt ifrån badrummet. Men liksom Lena får inte de heller upp dörren. De försöker dyrka upp låset, men det är omöjligt. I lägenheten hittar de i stället en verktygslåda. Med olika verktyg försöker de ta sig in. Inne badrummet väntar Lena. Hon är rädd.
– Jag var nog lite förvirrad vid det här laget för jag blev först rädd när de kom. Frågade vem det var.
Inte förrän hennes barn tar till alla krafter lyckas de forcera badrumsdörren. Den blir totalförstörd.
– Min bror fick med all kraft bräcka upp dörren med våld. Vi tog sönder hela dörren, säger Marie.
– Jag var livrädd för att hitta mamma död på golvet.
Det är nu strax efter lunch på fredagen och det har gått nästan fyra dygn sedan Lena gick in och låste dörren om sig. Äntligen är hon fri.
– Hon var lugn men nog också traumatiserad. Det första hon sa var: Jag har inget hemma att bjuda på.
Lena vägrade åka till sjukhus
Alla är skärrade. Lena vill ha kaffe och en cigarett. Marie tycker inte att Lena är riktigt närvarande och de ringer sjukvården. Men Lena vägrar åka in till sjukhuset. Även vårdcentralen vill att hon åker in. Men så blir det inte.
– Det går inte att tvinga mamma att göra saker hon inte vill. Men hon var skärrad och fick också svårt att sova. Det var obehagligt, säger Marie.
I stället stannar barnen kvar. De ser till att hon får mat i sig och blodtrycket kollat. De drabbas av dåligt samvete.
– Vi fick ju sjuk ångest över att vi inte hade reagerat tidigare. Nu måste hon ge mig ett livstecken varje dag. Och jag har sagt till henne att hon inte får låsa badrumsdörren när hon är ensam. Jag kan inte förstå hur hon klarade sig där inne. Hur överlever man? säger Marie.
Tre månader senare – så har det gått
Nu har det gått snart tre månader. Lena sitter i vardagsrummets gråa soffa. På tv:n håller statsministern tal om Nato och från köket kvittrar dvärgpapegojan Titus. Vattnet räckte. Han överlevde.
Men du då – det låter nästan osannolikt att du klarade dig i så många dygn?
– Ja, folk säger det när jag berättar. Men jag tänkte också det värsta. Jag trodde min sista stund var kommen. Det kändes så snopet – är det så här jag ska dö nu?
Var det verkligen inga grannar som hörde dig?
– Nej, jag tänker också på det. Att ingen reagerade. Det ändå så lyhört här och jag förde rätt mycket oväsen. Jag skrek att de skulle ringa efter Marie som har nycklar hit. En gång var det någon som ringde på dörren och en annan gång bankade någon i väggen. Men inget mer. De trodde kanske att jag var galen. Jag har inte så jättemycket kontakt med de som bor här. Till slut godtog jag att det enda jag kunde göra var att vänta, eftersom det inte hjälpte att skrika. Det kändes bara meningslöst. Jag orkade inte mer.
Hur mådde du när barnen hade räddat dig?
– Jag var nog rätt labil, men det insåg jag inte just då. Marie tyckte att jag var lite speedad, men jag var glad så klart.
Idag tycker Lena att hon har återhämtat sig. Men toalettdörren låser hon aldrig mer. Hon stänger den knappt.
– Jag drar igen den så att det inte ska bli kallt. Låser gör jag inte. Jag är inte säker på hur jag skulle reagera om jag hamnade i en liknande situation igen.
MKB kompenserar inte Lena
Dörren som barnen forcerade med våld är nu utbytt av hyresvärden MKB, det kommunala bostadsbolaget i Malmö. Det är gjort på deras bekostnad men Lena tycker inte hon har blivit kompenserad tillräckligt. Hon fick heller aldrig något gehör när hon påtalade att låset kärvade.
– Jag skulle vilja ha ersättning för lidandet, både det fysiska och psykiska. Någon typ av upprättelse tycker jag att jag är värd. Nu har det fått passera som en vanlig vardagshändelse men för mig är det livsomvälvande.
MKB beklagar det som har hänt men menar att låset fungerade vid en kontroll och har sagt nej till att kompensera Lena ytterligare.
– MKB fattade beslut efter att det hänt om att det inte skulle utgå någon kompensation till kunden, säger Margaretha Söderström, kommunikationschef på MKB.
Varför inte?
– Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror att det hänger ihop med vem som har ansvar för vad. Lena gjorde rätt i att påpeka att låset kärvade. Men det kärvade inte när husvärden var där.
