Berit har bott 50 år i samma lägenhet – i år kan hon tvingas flytta
Den 1 februari 1969 sätter Berit Karlsson nyckeln i dörren till lägenheten för första gången. Hon och hennes make bodde i Örebro när de tackade ja till lägenheten. De hade bara sett skisser på en ritning. Hon visste inte vad ett miljonprogramshus var för något än mindre var bostadsområdet Drottninghög låg.
Med sin elvamånadsdotter i famnen går Berit runt i rum efter rum. Det första som slår henne är att köksfönstret sitter högt upp och att det inte har någon fönsterkarm. Hon noterar att det finns ett fönster mellan vardagsrummet och köket. Det tycker hon är konstigt samtidigt som hon ser att det ger ett bra ljusflöde. Lägenheten består av fyra rum och kök på knappt 80 kvadrat. Månadshyran är cirka 450 kronor.
När familjen Karlssons flickor växer upp finns det alltid barn att leka med. Är det tråkigt väder är det bara att knacka på hos grannen. I området finns det många vuxna hemma. Speciellt dagmammor som passar andras barn mot betalning. Hemma hos Berit Karlsson står hennes döttrar på varsin sida om glasväggen mellan köket och vardagsrummet. De trycker sina munnar mot glaset. Varje dag torkar Berit tålmodigt bort fläckarna från döttrarnas pussar.
Grannarna som flyttat in samtidigt som Berit börjar lämna området. Men Berit stannar kvar mycket på grund av barnen. De flesta i området är barnfamiljer och nästan alla vuxna är under 30 år. Med undantag för några finnar och jugoslaver är majoriteten etniska svenskar. När första kullen barn börjar i skolan uppstår ett hårt tryck. Lokalerna räcker inte till och skolorna vänder ut och in på utrymmena för att alla ska få plats. Barnen växer upp och blir tonåringar. Grannarna börjar klaga på stökiga ungdomsgäng. 1991 byggs ett friluftsbad som blir en samlingspunkt för ungdomarna. På sommarnätterna klättar de över staketet och badar
Tiden går och både området och Berit Karlssons liv förändras. Hyresgästerna kommer nu från hela världen och har alla åldrar från noll till 100 år. Berit Karlsson blir ordförande i en de lokala hyresgästföreningarna i området. Varje gård förses med sittgrupper och grillar. Husgårdarna har markerats med olika färger för att motverka att alla husen ser likadana ut och lekplatserna har förbättrats.
Berit Karlssons två döttrar flyttar hemifrån. Samtidigt ser hon hur allt fler av dem som en gång växte upp i området återvänder med sina familjer. Hennes man blir sjuk och avlider. Hyran har höjts med i snitt 110 kronor per år och är nu uppe i cirka 5 500 kronor.
På Drottninghög renoveras många av miljonprogramshusen och det byggs även nytt. Berit har ännu inte fått besked om vad som kommer att hända med sitt hus. Hon verkar dock ta det hela med ro och häller upp morgonen första kopp kaffe.
– Det har varit lite synd om Drottninghög. Vi fick tidigt ett dåligt rykte. Vi kallades betongsghetto. Jag vet att det händer tråkigheter. Det har varit mord, stölder och överfall. Det vet jag men det händer i andra området med. Personligen har jag aldrig sett något hemskt här och jag har nattvandrat i många år. Jag tycker att detta är Helsingborgshem vackraste område. På våren är här så mycket körsbärsträd. Här är så grönt.
Trivs du här?
– Ja, det gör jag. Jag tillbringar mycket tid på min odlingslott, så mycket tid att barnen börjat fråga om jag bor där. Men jag bor och lever på Drottninghög. Jag är ju väldigt engagerad här. Jag bjuder inte hem grannar men går jag ut så träffar jag alltid någon jag kan prata med. Många säger det med Drottninghög att det är så fantastiskt för här pratar man med varandra. Jag säger hej och vinkar till de flesta jag går förbi.
– När min man var sjuk bestämde jag mig för att fortsätta med föreningslivet. Det var vissa som kritiserade mig för det. Varför jag gick jag på möten när min man låg hemma och var sjuk. Men han hade all hjälp han behövde. När jag väl kom hem hade jag något att berätta. Det piggade upp både honom och mig. Det gjorde att jag orkade finnas där för honom. Han var sjuk i fyra år. När han dog hade jag mina vänner. Jag hade föreningslivet och mina grannar som brydde sig om mig. Genom åren har jag påverkat mycket i området och jag har fått nya fina vänner.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Nu måste jag invänta vad som händer med mitt hus. Jag tror inte att huset kommer att rivas. Jag är snart 77 år. Jag kanske ska bo på bottenplan. Jag har inga problem att gå i trappor men många av mina vänner har det. Jag bor kanske lite stort för en person men jag känner mig trygg här. Jag tror att jag har växt ihop med området.
