Inga-Lina valde bort Södermalm

Inga-Lina hittade lägenheten på blocket, värden hade lagt ut den. Hon trivs med att hyra sitt boende..

– Visst är det dyrt, men skönt att slippa oroa sig för om räntan ska gå upp eller ner. Man får fråga sig om man vill bo i en bostad eller i ett investeringsobjekt.

 

Lägenheten är den första hon och hennes familj trivs i till hundra procent. Närheten till skogen lämpar sig för promenader och skidåkning, bilen står mest i garaget eftersom de flesta affärer finns i Kista galleria.

– Det är klart att det finns för och nackdelar med att bo här ute. Jag kanske inte går ut och träffar lika mycket folk som de som bor i stan. Samtidigt har jag familj och andra prioriteringar.

Förutom att skriva romaner arbetar Inga-Lina som litteraturkritiker på Aftonbladet och undervisar i kreativt och självbiografiskt skrivande på skrivarakademin.

– Folk reagerar på att jag bor Kista, såna som jag ska bo på Söder som resten av mediaeliten. När vi flyttade hit så påpekade en av mina bekanta att jag nu skulle få credd för att jag bor här. Jag blir så lack på det där.

– Här ute bor alla möjliga människor, det känns väldigt prestigelöst. Jag är inte ute efter att jaga status med mitt boende, jag vill bo bra, det känns konstigt att behöva försvara det.

– Läser man brottsrapporteringen så ser man att det är en del som händer här ute, men samtidigt går min son i skolan här och har jättebra lärare som ger bra resultat.

 

Inga-Lina jobbar mycket hemifrån och mitt emot henne sitter maken Per som har skolat om sig från journalist till präst och som nu också arbetar med en bok.

– Vi har jätteroligt tillsammans, bollar idéer och skriver också en del tillsammans, säger Inga-Lina.

 

Däremot är det ingen nio till fem disciplin som råder, ju närmre deadline ju mer produktiv är hon.

– Det är en myt det där med författaren som isolerar sig ensam i sitt torn och skriver på sin bok. Jag tror inte på det där, jag gillar att ha många järn i elden.

 

Hennes senaste roman Drottningflickan utspelar sig i bruksorten Alvika, som är ett fiktivt hopkok av alla de småstäder som Inga-Lina har bott i. Hennes karaktärer bor däremot inte i några hyresrätter. Någon har ärvt ett slott, en annan har sökt sig till ett kloster och en tredje bor och arbetar på en prästgård där det spökar.

– Men en tjej bor i en etta i andra hand, säger hon och skrattar.

Inga-Lina Lindqvist levde sina första 15 år i ett hus i det forna Sovjet.

– Jag kommer ihåg att vi var avundsjuka på de som bodde i lägenhet eftersom de hade det varmt när de vaknade på morgonen.

 

Själv skulle hon aldrig vilja bo i villa igen.

– Jag tänker bara på hur det ska gå med värme, vatten, väggar och tak. Jag förstår inte de som skaffar villa så fort de får barn, varför göra saker och ting ännu svårare än vad det redan är?​