”Jag vill inte hoppa av”
”Det var otroligt när jag blev antagen. Jag bara skrek. Samtidigt blev jag direkt orolig för boendet. När folk fick veta att jag kommit in på Chalmers var första frågan ‘var ska du bo’?
När studierna började i augusti visste jag inte det. Nollningskommittén hade sagt att de kanske kunde fixa någonting. Jag kom med en liten väska. Pappa körde mig hit från Vetlanda, han stod kvar och väntade för säkerhets skull.
Jag fick bo hos en annan förstaårsstudent första veckan. I slutet av veckan hörde jag om en kvinna som hyrde ut rum nära skolan. Jag tyckte att rummet såg okej ut, och skulle flytta in på söndagskvällen. Då var hon inte hemma. När hon väl kom, med en man, var båda jättefulla. Jag följde med in i lägenheten. Men jag grät och var jätterädd – och desperat. Till slut tog jag en taxi mitt i natten till tjejen jag bodde hos först.
Sedan bodde jag hos en kompis i Skövde i fyra dagar. Det tog två timmar att pendla från dörr till dörr. Jag hann inte sova.
Av en slump stötte jag på en tjej som jag kände igen från Syrien. Hon hade lyckats få tag i en lägenhet här, och jag fick flytta in. Det är en liten etta. Jag sover på en madrass som vi skjuter in under sängen. Vi delar på ett skåp där jag kan ha mina grejer. Men tänk om vi inte skulle trivas tillsammans längre, och tröttnar på varandra? Jag vill inte att hon ska kasta ut mig för då har jag ingen annanstans att bo. Egentligen lägger jag mig bara där.
Det går inte så jättebra att plugga just nu. Språket gör det svårare för mig, och jag är väldigt trött. Jag hade önskat bo närmare, så att jag kunde vila efter föreläsningarna och sedan komma tillbaka och plugga. Eller ha något eget. Det är svårt att plugga hemma nu, så när jag är klar vid fem brukar jag sitta kvar här till åtta, nio på kvällen.
Men boendet är det jag tänker mest på, mer än studierna. Jag vill inte hoppa av. Men har man ingenstans att bo är man tvungen. Jag kan ju inte pendla till Vetlanda.
När jag pluggade i Turkiet fanns ett åttavåningshus för studenter. Massa rum på varje våning, sex tjejer i varje rum. Sedan fanns plats att plugga, tvätta, stryka kläder, och en restaurang med billig och god mat. Det fanns ett annat hus för killar. Jättebra! Varför kan man inte göra så här? Det här problemet måste lösas, det kan inte vara så här.
Men jag ska fixa detta. Och när jag är klar vill jag forska och ta en doktorsexamen. Mina föräldrar letar boende i Göteborg. Ifall de hittar något flyttar de jättegärna hit, och jag vill gärna bo med dem. Jag saknar dem jättemycket. Kanske köper jag en lägenhet som även de kan bo i, när jag har blivit ingenjör. Det löser sig. För jag går ju på Chalmers nu!”
Berättat för AnnaKarin Löwendahl
Ålder: 22 år.
Bor: Som inneboende i en etta med kokvrå i Frölunda.
Gör: Pluggar datateknik på Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Familj: Föräldrar och tre systrar.
Övrigt: Kom till Sverige för knappt tre år sedan. Lämnade hemlandet Syrien i december 2012.
