Som en bumerang kommer de hem igen
Bumerangbarnen. Har du hört talas om dem? Eller har du kanske rent av ett hemma? I så fall är du med om ett modernt fenomen – barnen som flyttar hemifrån för att plugga och sedan kommer hem igen några år senare. Tillbaka till boet.
Min äldsta son flyttade söderut direkt efter studenten. Efter några år bumerangade (kan det heta så?) han tillbaka hem igen för en kort tid. Han skulle plugga i Stockholm, denna hopplösa bostadshåla. Tack vare strikta regler för pengar och hushållsarbete blev det ett mycket roligt år.
Säkert bidrog det att han klarat sig själv i flera år och att lösningen var högst tillfällig. Men han och jag var också helt överens om att vi inte ville att det skulle bli som förut, när han bodde hemma under gymnasiet. Han kom ju tillbaka som vuxen.
Själv flyttade jag långt söderut redan mellan tvåan och trean i gymnasiet. Jag minns hur svårt det var att komma hem igen och anpassa mig efter familjens regler. Jag hade ju liksom redan flyttat och klarat mig (nåja) själv.
Bumerangbarnen är en trend i tiden. I USA har antalet hemvändande barn fördubblats på en generation. Samma sak gäller resten av västvärlden. Bostadsbristen här hemma gör det förstås till ett galopperande problem. Bristen på bostäder för unga är akut och gör att livet sätts på vänt, inte minst för killar.
För det är killarna som har allra svårast att komma hemifrån. Och det innebär att de halkar efter. Inte bara med att bli självständiga och med studier och jobb. Hela livet sätts på vänteläge.
För Alex, Simon och Mattias blev en stor villa på Lidingö lösningen. Där bor de i kollektiv med sju andra kompisar. En snäll övergång till vuxenlivet som de gärna rekommenderar andra. Som en trygg familj men ändå inte.
Bostadsbristen är förstås en stor bov i dramat. Ansvaret för den vilar tungt på politikerna. Men det handlar också en hel del om oss som föräldrar. Ställ krav på dina barn, inte minst pojkarna, att de försöker komma i väg hemifrån. För deras skull, men också för din egen. Och om det inte går, kräv att de åtminstone betalar för servicen hemma!
PS! Det är inte framför allt i utsatta områden som pojkarna blir kvar hemma. Utan i de rika kranskommunerna runt storstäderna där föräldrarna har en stor villa. Tänkvärt.
