Grannlapp inte alltid arg
Det är 55 år mellan er. Vad är det för vänskap ni har?
– Vi är lappvänner. Eller lämna-något-utanför-dörren-vänner. Vi umgås egentligen inte utan skickar lappar till varandra. Ida skriver så fina lappar, långa och korta. Hon ritar och tecknar, berättar när hon har sett årets första vitsippa eller frågar när det är dags att skörda äppelträden på gården. Ibland bakar vi och hänger smakprov på den andres dörr. Jag är multisjuk och kommer sällan ut från lägenheten. Titta här. Jag har sparat 120 lappar i den här pepparkaksburken som jag också fått av Ida, säger Inka Hjelmström.
– Det är otroligt. Jag kan inte förstå att Inka har sparat alla lappar. Jag fick en häromdagen: ”Hej Ida! Ring på om Du får tid, jag vill visa dig någonting trevligt”. Och så var det alla mina lappar. Jag blev nog lite chockad. Att det hade betytt så mycket för henne att hon hade sparat dem. Jag har fått lika många men tyvärr bara sparat några. De som gjorde mig extra glad, säger Ida Carlsson.
Varför har du sparat lapparna, Inka?
– Jag vet inte riktigt. Det har varit omedvetet. Men det måste betyda att de är viktiga för mig. Jag kom att tänka på att jag hade sparat dem när David Batra gjorde en föreställning om arga lappar. Idas lappar är bara vänliga och omtänksamma. Det är hennes sätt att vara mot mig, säger Inka.
Varför skriver ni lappar?
–Det är något annat än mejl och sms, mer personligt. Man blir påmind om att det finns någon som tänkt på en och bryr sig om en. Det gör mig glad, både att få och skriva lappar. Jag gillar att skriva riktiga brev också, jag är lite otidsenlig, säger Ida.
– Tar man sig tid att skriva till en person tycker man om den. Nu har det blivit som en del av livet. Vi har varit grannar i sju år och jag har nog sparat lappar nästan hela tiden, säger Inka.
Vilken är den bästa lappen?
– Den finns inte. Att få en hälsning på papper som är handskriven från någon som tänkt på en räcker, säger Ida.
Hur började det?
– Jag minns inte hur det gick till, säger Inka.
– Jag undrar om inte de som bodde i min lägenhet före mig berättade om den coola tanten bredvid med röda stövlar och svart hår. Ni hade haft lite kontakt och de föreslog att jag kunde ta vid, säger Ida.
Hur är en bra granne?
– En som är precis som Ida. Inte påträngande men trevlig på alla sätt och vis.
– Det där med grannar är en balansgång. Börjar man umgås för mycket är risken att det blir kravfyllt. Vi har en lagom kontakt, jag och Inka, säger Ida.
Namn: Ida Carlsson och Inka Hjelmström.
Ålder: 32 år respektive 87 år.
Bor: I var sin hyreslägenhet på Väster i Lund.
Delar: Lappar, frallor, bullar och recept.
