Flyttkedjan som bröts

Att jag skulle kunna få en egen lägenhet när jag flyttade hemifrån drömde jag inte ens om. Det var en så otänkbar tanke att den inte ens platsade i drömmarnas värld. Och ändå ryms det så många fler möjligheter där än de som finns i den verkliga världen.
Så det blev till att bo inneboende.
Jag delade rum högst upp i huset med en tjejkompis. Mycket av våra studielån gick till hyran precis som det gjorde för de studenter som bodde i två av husets andra rum.

 

De som ägde huset levde varken med lån eller med några bekymmersamma boendekostnader för egen del. Det kan man på goda grunder anta.
De som hade det mera förspänt, med fler rum än de behövde, kunde lätt tjäna en hacka på de bostadslösas brist på alternativ.
Det var då det, kanske någon tänker. Det är ju trots allt länge sedan jag flyttade hemifrån.
Men det sorgliga är att det är precis likadant nu. I en del avseenden står vi och stampar på samma fläck. Och nu vill regeringen uppmuntra alla som bor för stort att hyra ut rum till de som inte bor alls. Man ska få skattelättnader, är det tänkt.

 

Samtidigt talar sig bostadsminister Stefan Attefall varm för att flyttkedjor är lösningen på bostadsbristen.
Den som inte har någon bostad ska så småningom kunna få en genom att de som flyttar in i nybyggda hus lämnar en bostad efter sig. Den som flyttar in i bostaden som då blir ledig lämnar i sin tur en som kan gå till någon som sin tur lämnar en bostad och så vidare. Och i slutet av kedjan förmodas någon lämna en billig hyresrätt till en bostadslös ungdom.
Men det som byggs nytt är väldigt mycket dyrare än de lägenheter som har några år på nacken. Lusten att överge en bostad med någorlunda bra hyra till förmån för en bostad med hög hyra är därför inte jättestor.
Om dessutom de som bor för stort får skattelättnader om de hyr ut överblivna rum behöver de ju inte flytta alls.
Hur flyttkedjorna ska fungera när länkarna bryts är än så länge oklart.
Samtidigt som en del bor för stort bor många dyrt och trångt. För hur vi bor är olika. Väldigt olika.

 

På söndagarna slår Solsidan tittarrekord i TV4. På solsidan bor man stort och fint. De flesta tittare känner förstås inte igen sig ett dugg. Men vi skrattar i alla fall åt hur Fredde och Mickan kämpar med sina lyxbåtar, rutstäderskor och våndor över att grannen har mer pengar. Fast jag tror nog att skrattet också fastnar i halsen på många.
Alla som har bekymmer med att få pengarna att räcka har nog en begränsad förståelse för dem som har inredningsångest.
På Berns i Stockholm går en krogshow om just inredningsångest där man gör sig lustig över sådana figurer som Fredde och Mickan.
Det är svårare att göra tv-serier och krogshower om det som försiggår på skuggsidan. Fast någon borde försöka. Vi får en väldigt skruvad bild av samhället när livet på solsidan är det som dominerar.