Sökes: Politiker med mod och idéer

När jag ville flytta hemifrån i början av åttiotalet var det svårt att få tag på en lägenhet. Då var alla arga på politikerna som inte hade sett till att det byggts tillräckligt och som inte tog ansvar för bostadspolitiken.

I dag, när situationen till och med är ännu värre än på åttiotalet, är det få som pratar om politikens ansvar. Jag hör föräldrar till mina barns kompisar prata om att de måste lösa bostadssituationen för sina vuxna barn. De känner att det är deras uppgift att se till att barnen kan flytta. Något har hänt de senaste trettio åren i synen på vem som har ansvaret för bostadspolitiken.
Men varför är det så? Ingenting har egentligen ändrats, rätten till en bostad är en av våra grundlagsfästa rättigheter. Det innebär att rätten till tak över huvudet är lika viktig som rätten att uttrycka sina åsikter och tillgången på god sjukvård. Även FN lyfter fram rätten till goda bostäder i deklarationen om mänskliga rättigheter.

Till skillnad från många andra länder har Sverige dessutom generellt sett välbyggda och trygga bostäder. Men det har inte kommit av sig självt. Redan för över åttio år sedan, i mitten av trettiotalet, så höjdes röster både bland folkrörelser som Hyresgästföreningen och politiken att det var viktigt att alla skulle ha rätt till ett tryggt och säkert hem. Då var målet att motverka dragiga och ohälsosamma hus. Fokus låg på att få bort utedassen på gården och bygga moderna och ändamålsenliga bostäder.

I dag finns inte samma problem med bostäder som är farliga för hälsan. Men precis som för åttio år sedan finns alldeles för många som inte vet var de ska bo om en månad eller om en vecka, trångboddheten breder ut sig och många tvingas betala alldeles för mycket på en osäker andrahandsmarknad.
Hur kan vi ha hamnat där igen? Jo, för att samhället och politiken under alldeles för många år helt har övergivit bostadsfrågan. Därför tvingas min dotter och 213 000 andra unga vuxna som är ofrivilligt hemmaboende att antingen förlita sig på osäkra och kortvariga boenden i andra, tredje hand eller fortsätta bo kvar hemma hos sina föräldrar.

På 60- och 70-talen, när vi som nation var mycket fattigare, fanns det politiska modet att satsa på bra bostäder till rimliga kostnader för alla. Det är klart att det är lika möjligt i dag. Det kräver dock politiker som har mod och en idé om hur samhället och framtidens bostadsområden ska utvecklas.
Där kommer vårt gemensamma ansvar in. Vi har ett ansvar för att ge hyresgästernas bild. Det kommer vara viktigt inte minst när vi nästa år ska gå till valurnorna och med våra röster berätta hur vi vill att framtidens samhälle och bostadspolitik ska se ut.
Jag och alla förtroendevalda och anställda i Hyresgästföreningen kommer att göra vårt bästa för att fram till riksdagsvalet nästa år föra in hyresgästernas röster, förväntningar och lösningar i politikens olika korridorer. Jag hoppas att du vill bidra med din berättelse och hjälpa oss i det arbetet!