Gänget som nattvandrat i tjugo år

Fredagskväll i Biskopsgården. Ovädret har dragit förbi, klockan är tio. Sex nattvandrare saktar ner utanför Vår krog och bar på Vårväderstorget.

– Det är alltid speciellt att gå förbi här.

Läs ocksåHyresgästerna betalar för trygghet men får klotter och inbrott: Så bemöter värden kritiken

Ia Rasmusson tystnar igen. Det har gått två år, men skjutningarna här har påverkat både nattvandrarna och hela stadsdelen. Han som sköts ner utanför entrén var en av Ias gamla elever.

– Jag var med på hans begravning. För mig är de barn. Och en är förövare, en är offer. Det är sådant som man aldrig kommer att glömma, suckar hon.

Polisen möter upp. Det har varit stökigt vid Långströmsparken. Många unga samlas där. En del kastar sten på förbipasserande. Nattvandrarna bekräftar att det verkar ha blivit ett nytt tillhåll. Trångboddheten bidrar, konstaterar Tina Ulf. Avsaknaden av ett eget rum eller andra ytor gör det svårt att ta hem kompisar.

Läs ocksåDe betalar extra på hyran för bevakning – lever i otrygghet: ”Absurt”

– Då blir det trappuppgångarna. Det blir en ond cirkel, säger Tina.

Själv började hon nattvandra när hennes egna barn var i tonåren. Då hade Ia och några till just dragit i gång, med Ryaskolan som nav.

– Det var föräldrar vars barn skulle börja på högstadiet. Det var inte jätteoroligt här då, inte som på senare år. Men man ville finnas där, för egna och andras barn, säger Ia.

Läs ocksåPolisfyndet på julafton: 18-åring tillverkade halvautomatisk kulspruta i lägenheten – med 3D-printer

Genom åren har nattvandrarna även blivit ett stöd åt varandra.

– Man tror att man är ensam om de här tonårsproblemen. Men så är det inte. Man kunde införa vissa gemensamma regler. Det var guld värt, minns Tina.

I dag träffar nattvandrarna på trettonåringar som får springa ute hela natten. Eva-Britt Luvö, gruppens samordnare, efterlyser ett större föräldraansvar.

– Det är föräldrarna som behöver gå ut och göra någonting, säger hon.

Gruppen skulle också gärna få med fler med annan kulturell bakgrund. Både för barnens och de vuxnas skull.

– Man behöver diskutera med varandra. Gränser, vanor, tider. Ju mer man umgås desto mer inser man att man är mer lika än olika. Jag tror att det är väldigt bra att stötta varandra, säger Ia.

Egna barn är dock inget krav för att nattvandra med gruppen. Det räcker att ha fyllt 25 år och vara en vuxen och engagerad förebild. Särskilt modig behöver man inte heller vara, framhåller Reine Emanuelsson.

– Många frågar mig: är du aldrig rädd? Nej. Jag känner mig jättetrygg när jag sätter på mig den här jackan, säger han.
– Vi är ute för att prata. Vi går aldrig in och särar på ungdomar. Det finns så mycket pistoler och knivar i omlopp. Det finns poliser som gör det.

Samtidigt är det viktigt att våga ta plats, tillägger Eva-Britt.

– Jag knatar rätt in och säger ”Hej grabbar, läget?”. Jag tjatar med dem, skäller på dem. Det är jätteviktigt att de vet vilka vi är, säger hon.

Nattvandrarna i Biskopsgården brukar gå tills gatorna stillnat. Det händer att de är ute till tre på natten. Den här kvällen tycks ovädret åtminstone tillfälligt ha tömt gatorna på folk. Men två glada fredagsfirare hojtar till den gulklädda gruppen från andra sidan gatan.

– Bra att ni är här! Styrka till er!