I Tjällmo bor Barbro allra bäst
Vi strosar genom det som får kallas centrum. Ett några hundra meter långt stråk mellan kyrkan och livsmedelsaffären. Mittpunkten i orten som åter blivit Barbros mittpunkt.
– Jag trivs på landet och levde mina första barnaår i den miljön, bland grisar, hästar och kossor.
Några sådana ser vi inte till, men den lantliga känslan finns även i tätorten. Lugnet, stillheten. Den bryts när en bil gasar förbi i troligen betydligt högre fart än tillåtna 30 kilometer i timmen. Barbro viftar irriterad efter den.
– Jag har nog alltid varit en sådan som vill styra och ställa, säger hon eftertänksamt.
Det gör hon bland annat inom den lokala hyresgästföreningen, som hon precis varit med om att väcka till liv efter ett år i dvala. Bristen på engagerade förtroendevalda gjorde att föreningen fick läggas på is. Däremot inte aktiviteterna. Bingo, boule, grillaftnar med mera fortsatte ordnas och i år gick det åter att bilda en styrelse. Barbro är kassör.
– Jag måste ha den här gemenskapen. Annars blir det nog fruktansvärt ensamt. Tjällmo är inte en sådan ort där man springer på kaffe hos varandra hur som helst, utan föreningslivet behövs för att knyta ihop oss. Det ger trygghet, säger hon.
Samtidigt betonar hon att arbetet i föreningen inte bara handlar om att ordna fritidsaktiviteter för grannarna, utan också att vara hyresgästernas röst gentemot värden. Barbro har varit med och förhandlat hyrorna flera gånger.
Relationer och arbete har gjort att Barbro flyttat många gånger. Men efter Motala, Askersund, några år i Stockholm och några som salongsuppassare på en malmtanker, då hon fick se stora delar av världen, så har hon bestämt sig för att flyttkartongerna packats upp för sista gången.
Att Barbro kom tillbaka till Tjällmo 2001 var en slump. Hon ringde till sin värd för att reda ut ett missförstånd och då flög frågan om det fanns någon ledig lägenhet i Tjällmo bara ur henne. Det fanns det. Två veckor senare gick flyttlasset från Motala.
– Det blir inte bättre än så här. Min lägenhet är jättefin. Delar av familjen finns nära.
Hon har körkort men ingen bil. Hur fungerar det, med två mil till närmaste vårdcentral och bankkontor?
– Bra, intygar hon. Jag åker buss. Ibland får jag skjuts och ibland lånar jag bil. Allt går att lösa om man vill. Det finns inga problem om man inte skapar dem själv.
Ålder: 73 år.Bor: Tvårumslägenhet i Tjällmo, orten där hon också är född.Yrke: Pensionär. Arbetade tidigare som undersköterska.Familj: Fyra barn, sex barnbarn och ett barnbarnsbarn.
