Så här gör du för att komma igång med triathlon
Först simmar du avståndet mellan Helsingborg och Helsingör genom böljande hav. Sedan kastar du dig dyngblöt upp på cykel och avverkar sträckan Göteborg till Halmstad och avslutar med att springa distansen mellan Linköping och Norrköping.
Låter det som en rimlig friluftsaktivitet nästa sommar? Då har du och 26-årige Ludwig Fleetwood i Falun minst en sak gemensamt.
Extremloppet Ironman är världens tuffaste triathlon – och innan karriären är över ska han blicka ner från prispallen vid mästerskapet i Hawaii.
Fram till dess kämpar Ludwig Fleetwood för att försvara ställningen som en av Sveriges främsta triatleter.
Samt för att ha råd att betala sin hyra.
En global pandemi och stängda landgränser innebär ekonomisk massaker för vilken internationell idrottsman som helst – och de senaste månaderna har han fått byta träningstrikåerna mot arbetskläder.
– Som triatlet är basinkomsterna dina sponsorer och prispotterna. När allt det plötsligt försvann var det bara att djupdyka ner bland jobbannonserna.
Hans räddning blev Svenska krämfabriken i Borlänge, som ställt om sin produktion med anledning av nödläget. Där jobbar Ludwig Fleetwood sedan i våras med att tillverka tvål till sjukhusen.
– Det är skönt att ha ett jobb som faktiskt gör lite nytta. Jag jobbar helg, vilket ger pengar till mat och hyra, och tillräckligt med tid för träning så att jag kan vara redo när tävlingarna sätter igång igen.
När Hem & Hyra träffar den regerande mästaren är det fortfarande oklart om det ens blir några svenska tävlingar i år. Alla stora evenemang i juni och juli ställdes in – liksom folkfesten Stockholm Triathlon, som skulle hållas 23 augusti.
– Det började med tomhet, sedan panik. Man tyckte synd om sig själv och undrade hur fasen man skulle klara det här. Sedan insåg man att alla utövare sitter i samma sits, och att det bara är att hålla ut.
Han sitter på en enkel pinnstol i vardagsrummet. Drar handen genom håret och sätter sportkepsen på plats.
Trerummaren i det trivsamma radhusområdet är modern, sparsmakad och funktionell. Andas mer knäböj och hantlar än långa filmkvällar med levande ljus.
Hallen domineras av ett fyra hyllor högt skoställ proppat med löpardojor samt ett egensnickrat verkstadshörn, där cykelredskap hänger på krokar.
– Vi ansvarar ju för allt underhåll själva, så man har fått lära sig från grunden. Jag kunde ingenting om cyklar när jag började tävla för tio år sedan.
De två mest värdefulla ägodelarna är upphängda på väggen. Två ömsint vårdade proffscyklar i kolfiber, designade för största möjliga följsamhet och minsta möjliga luftmotstånd.
Hängde inte med i tempot
På sätt och vis är lägenheten inte alls hans hem. Ludwig Fleetwoods verkliga hemmiljö anas under trädtopparna utanför fönstret. Där, under öppen himmel, formades hans kärlek till sporten.
En kärlek som från början föddes ur ett misslyckande.
Ludwig Fleetwood hade hunnit bli 13 år när han tröttnade på vara bland de sämsta i hockeylaget. Tempot var för högt. Han hängde inte med.
Pappa satte ihop ett träningsprogram för sommaren och sonen gav sig ut i löparspåret flera gånger i veckan. Snart var hans fysik en av de vassaste i laget – men han var inte längre lika sugen på hockey. Några år senare testade han triathlon. Och slutade aldrig.
Handlar om att ha skoj
Som triatlet är det lätt att få stämpeln som ett fysiskt freak, berättar Ludwig Fleetwood. Något slags övermänsklig fakir som plågar sig genom omöjliga kroppsliga prövningar för nöjes skull.
Men triathlon handlar i grunden om att må bra och om att få komma ut och njuta i det fria.
– Folk ser bara de långa distanserna och är rädda för simningen. När det egentligen handlar om att ha skoj och att göra träningen till ett äventyr. Att lämna elljusspåren och springa på en upptäcktsfärd i skogen.
Betyder det att vem som helst kan börja utöva triathlon? Absolut, menar Ludwig Fleetwood, som börjat kränga på sig träningsstället.
Han tänker visa vad han menar.
Landsvägen ringlar sig som en orm genom skogslandskapet. En vänlig sommarbris sveper genom gräset och en brandgul cykel framträder vid krönet av kullen.
Cykeln passerar en grupp hobbymotionärer som rör sig längs vägrenen och glada tillrop utbyts.
– Jäklar, vad bråttom du har, skojar en av dem.
Den här jargongen är ett av skälen till att han flyttade från Nyköping till Falun. Det finns en utpräglad motionskultur i den gamla bruksorten och en outtalad gemenskap mellan människorna i träningstrikåer – vare sig man presterar på toppnivå eller bara håller kolesterolet i schack.
Det händer fortfarande att han struntar i pulsmätaren. Bara packar ner en termos, springer på måfå mellan stigarna och sätter sig vid en sjö. För det är därifrån inspirationen kommer. Naturen.
Ludwig Fleetwood glider förbi för att låta kameran fånga honom i närbild. Han ser ut att vara någon annanstans. Någonstans bra.
– Det är det här jag menar, säger han och knäpper av sig hjälmen. Glädje
Måndag: En timmes lätt löpning och två timmar cykelintervaller.
Tisdag: En timme och 45 minuters simning samt intervallöpning i 75 minuter.
Onsdag: Fyra timmars cykel, följt av en timmes lätt löpning.
Torsdag: Två timmars simning och två timmars löpning.
Fredag: En och en halv timmes simträning i intervaller. Lördag: Två timmar på cykel.
Söndag: Vila.
1. När jag för första gången tävlade på högsta nivå, under VM i Kapstaden 2016. Då var det verkligen upp till bevis för att se om jag blivit tillräckligt bra på att simma. Det var jag. Men när jag kom upp på cykeln blev jag tokavhängd.
2. Första SM-guldet i Gävle, 2018. Jag och min inneboende Oscar tävlade för samma team, med samma tränare. Vi fick en lucka på en hel minut efter simningen och körde ifrån de andra ännu mer på cykeln. Det var kul att vi som delat allting fick vinna tillsammans.
3. Min första tävling, i en liten håla som heter Örserum i Småland. Jag masade mig genom loppet, spydde och låg utslagen i 20 minuter. Efteråt tänkte jag att det här ska jag aldrig någonsin göra om. I bilen på väg hem insåg jag att det var det coolaste jag någonsin gjort.
