Jag njuter av att slippa min hörapparat

Hörapparaten. Det är det första som ryker när jag kommer hem efter en lång arbetsdag. Andra kanske tar av behån, byter jeansen mot mysbyxor eller stänger av mobilen. Jag satsar på tystnaden.

Att tystnad är en lyxvara i dag råder det inget tvivel om. Mitt medfödda hörselfel är emellanåt en gåva: ut med apparaten och in med friden. Att resten av familjen blir galna på att jag inget hör har jag lärt mig leva med. De kan i gengäld vara högljudda utan att jag klagar. Win-win.

Men alla kan inte som jag ta ut hörapparaten och få det tystare. Hörseln kan vi inte stänga av, allra minst på natten. Det är därför man kan bli sjuk av buller – och till och med dö. 1,7 miljoner svenskar bor för bullrigt, visar siffror som vi publicerar.

Thomas bor mitt emellan motorvägen och tågspåren. Ändå är det värst uppifrån. Planen som landar på Arlanda går ibland så nära att man ser slipsen på piloten, som han säger.

En annan hyresgäst blev så störd av vanliga vardagsljud från grannen ovanför att han fick psykiska besvär. Nu har hyresnämnden gett honom rätt – värden måste isolera bostaden så att han kan sova på natten.

Men buller är inte ett problem för alla. Inte för Sveriges kanske ensammaste hyresgäst, broder Ingmar, till exempel. Han är enda munken på Den Helige Benedictus kloster. Tystnaden där bryts bara några få gånger under dagen av bön och sång – och av ljudböcker till lunchen.

Tanken är att allt i klostret ska göra så lite väsen av sig som möjligt. Varken ljud eller inredning ska distrahera tankarna. En äggklocka och en avfallshink var det enda Ingmar behöll när han, med glädje, gav bort allt sina ägodelar när han blev munk. Kanske något att tänka på i jultid?

I augusti flyttade nummer tre, min yngsta, hemifrån. Men han kan mycket väl vara tillbaka snart igen, och då uppstår frågan om vad han ska betala hemma. Känner du igen dig? Tycker du också att det är svårt att be barnen betala hemma? Tveka inte, det är bara bra för dem, säger Karin Enqvist, psykoterapeut. På sidan 6 peppar hon oss med argument för att hjälpa barnen att bli vuxna.

Till sist: En väldigt fridfull, vit och tyst jul önskar jag er alla, kära läsare!